LitteraturMagazinets recension
av Dö, lögn, dö, Mette Moestrup
Ord som borde ropas, snarare än läsas
Mette Moestrup är en dansk poet som verkar inom ramen för en konstnärlig poetry-slam. "Dö, lögn, dö" är den andra av hennes diktsamlingar som översätts till svenska, nio år sedan den förra. Men vad har Moestrup egentligen att säga?
Hennes poesi kretsar kring upprepningar, omtagningar, undersökande av begrepp som svart och vitt, kvinnligt och manligt. Psykoanalysen dyker upp, liksom många andra läror och irrläror.
Moestrup vänder och vrider på allt i ett hastigt tempo. Hon undersöker vad vi egentligen vet och tror oss veta om Sapfos dotter, Kleis. En diktcykel är snarare ett manus för en performance, bestående av svartklädda kvinnor som bildar trekanter.
Däremellan skriver sig andra sorters poesi fram av stark, rasande röst som ligger långt bort från traditionella poesiformer:
Åh, kasta dig nu inte över
tangentbordet så likblekt
i den trycksvärtesvarta natten. Hör, månen säger:
pianissimo, please, tjejen. Tiden
blir inte större av duplicerandets brus.
Skriv t.ex. ditt hjärtas hemlighet med blyerts
på ett rosa silkespappersark,
knyckla ihop och ät det - ingen spåkvinna
ska läsa i dina fekalier. Nä-hä.
Det är aldrig tråkig läsning, men materialet är kanske lite väl rikligt för en enda bok. Översättarna Jonas Rasmussen och Clemens Altgård verkar ha gjort ett bra jobb, enstaka danska ord är snarare korrekturfel. Texten flyter på och för den som gillar den här sortens poesi ska genast plocka upp Moestrup. Mycket bättre det vore det dock att få ta del av den här poesin i dess rätta element: spoken word, med Moestrup på en scen och hennes ord som den levande svada den helst borde vara.
Mottagen: 11 oktober 2013
Anmäl textfel
