LitteraturMagazinets recension
av Samlade dikter, Nils Ferlin
En älskad poet i sin helhet
Alla har nog hört någon dikt av Nils Ferlin. Nu har hans samlade produktion givits ut på nytt.
Kanske den där om barfotabarnet, eller den om "inte ens en grå liten fågel", som också står skriven på hans grav där jag har varit på besök ibland. Det blir lätt med poeterna så att vi alla känner till och älskar några få dikter – medan resten faller i dammig glömska.
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals –
jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Precis så har det varit för mig när det gäller Ferlin. Jag tycker om hans mest kända poem, men har aldrig tidigare givit mig i kast med hela hans produktion. Nu gavs den ut på nytt i Bonniers serie, där fyra poeters samlade dikter tillgängliggörs i vackert formgivna storpocketböcker. Förhoppningsvis gav det fler än mig en lust att äntligen läsa allt av Ferlin.
En sommar blommar. Och en humla sjunger.
Må döden sova – under torv och glitter,
och livet vaka – ej i hets och hunger,
men som det vakar i ett fågelkvitter.
Det härliga med samlade verk är ju att se utvecklingen över tid, som är väldigt tydlig hos Ferlin. De tidiga samlingarna är komiska, trots att döden hela tiden är i fokus. Sedan kommer under brinnande världskrig den bråddjupa bitterheten, som i sin tur ersätts av en avslappnad och något trött pragmatism. En progression som i sig kan illustrera livet. Ungdomen, vuxenheten, ålderdomen.
En kvinna ger barnet brösten
och bödeln kastar ett skämt
– en tavla, broder, för hösten?
Salongen tar den bestämt. –
Det brusar, buktar och viker.
En ropare ger ett besked.
Och någon är det som skriker:
häng käringen mor hans med!
Ferlin skriver ofta om de stora ämnena, men alltid med ett lätt handlag och en känsla för musik, rytm, rim. En av hans mest berömda dikter heter "I folkviseton" – ni vet, den om "mitt hjärta är ditt" som ofta sjungs på bröllop. Saken är den att hela Ferlins livsverk går i folkviseton. Diktandet lånar drag från revyer ibland, men är alltid fast rotat i fiolmelodier från förr.
Den djupast liggande tonen är klar och ren, har en evig känsla i det att Ferlin som skald alltid kretsar kring det mest allmänmänskliga, som också är det mest existentiella vi har. Döden och livet och kärleken. Sorgen och glädjen. Förtvivlan och förälskelse.
Kärlekens ögon de blåklintsblå
dem mötte just aldrig jag.
Men jag kommer ihåg ett par trötta grå
ögon som brast en dag.
Det är en ovanlig utgångspunkt för ett författarskap som i slutänden blir helt övertygande – åtminstone när författaren är så medveten, så djupsinnig och humoristiskt allvarlig som Nils Ferlin. Jag önskar många en bekantskap med hans verk. Både de mest kända slagdängorna och de mindre ofta gnolade melodierna som strömmar ur den här läsvärda pocketvolymen.
Mottagen: 9 november 2014
Anmäl textfel
