LitteraturMagazinets recension
av Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne, Olga Ravn
Osannolikt bra diktdebut
Inte en enda dikt känns särskilt svag i den danska poeten Olga Ravns debut. Det här är en tät och laddad diktsamling med en stabil stomme.
Den danska poeten Olga Ravn måste vara en av få poeter som får sin debutdiktsamling översatt. Vanligtvis krävs att ett författarskap byggs upp innan omvärlden börjar intressera sig. I Ravns fall förstår jag verkligen varför det inte behövdes. Diktsamlingen kom på svenska hösten 2013 och vi snackar här om en debut som kan jämföras med få andra.
Utan att egentligen ta till några originella ämnesval eller speciella stilitiska metoder lyckas Ravn skapa stark poesi där språket verkligen används och dess gränser tänjs. Ravns poesi kretsar kring kvinnlighet, kring uppväxt och pubertet, sexualitet och kroppslighet. Ett annat stort tema är obduktioner, den medicinska vetenskapens intresse för kroppens anatomi och den poesi som lever i läkarspråkets latinska fraser.
Frågor om könsidentitet är särskilt ekande:
Glashjärtana, kampfeminister är vi hela tiden, sorgliga de som har fått oss in i det sorgliga, sorgliga mamma och pappa som har fått begära flickor av oss, det satte också sina spår i ingenting, och så måste vi också bekämpa ingentings bettsår.
Den inledande långdikten avslutas på samma queera vis:
för att texten inte är en avslutad ordning, för att en väluppfostrad logiks säregna lag, för att kvinnan inte är en sjö, för att kvinnan inte är kvinnan eller ickekvinnan och för att mannen inte är, för att överskridandet av könet i texten inte är nog, för att vinna tillbaka kroppen i texten inte är nog, för att kroppen finns.
Jag tänker att Ravn tar sina kvinnliga modernistiska förebilder, Gertrud Stein och andra, men tillämpar deras språklekar på en nutida, ännu mera normbrytande sorts feminism och kritik av könsroller. Självklart finns det mera nutida förebilder också – Ravn går i fotspår som trampats både breda och djupa de senaste decennierna, men gör ändå något nytt av den resan.
Det Ravn verkligen gör är också att hela tiden vara lagom undertydlig, lagom övertydlig. Skriva exakt det som behövs och inte mer, samtidigt som en stark röst häver sig fram ur sidorna och tar tag i läsaren.
Jan Henrik Swahns översättning verkar ha tittat precis rätt ton. Texten flödar, det är bara att försöka följa med. Ändå lämnar jag boken med en känsla av att jag bara måste lära mig danska ordentligt och sedan ta del av Ravns bok på danska.
Jag skulle kunna betala stora summor pengar för att få den här diktsamlingen inläst som dansk ljudbok av Ravn själv. Jag skulle gärna vara publik en enstaka uppläsning, men ännu hellre ha en inspelning att plocka fram, gång på gång.
Det här är en tät och laddad diktsamling med en stabil stomme. Det gör att inte en enda dikt känns särskilt svag. De murar in varandra i boken som helhet, i ett aningen spretigt bygge som ändå hålls samman väl.
Genom ett rabblande som aldrig tappar taget om rytmen och ramsorna ger Olga Ravns oss en mässa, en lång liturgi om kroppen, kvinnan och livet självt.
Mottagen: 14 juni 2014
Anmäl textfel
