LitteraturMagazinets recension
av Tilltar, Pernilla Berglund
Vackert men alltför stillsamt
Pernilla Berglunds prosapoesi är fast rotad i det norrländska landskapet.
Känslorna är stillsamt intensiva och blandas med naturvyer. Experimentaliteten i tilltalet är också tämligen stillsam, verkar endast genom små brott i berättandet. Det är vackert, väl skrivet och mycket balanserat, med en mjuk röst som hörs genom det skrivna:
Jag ska låta det tänkta vara. Jag ser det inte som det är, en betydelse av.
Du talar inte till mig, det är hur jag känner.
Jag grumlar älven, stänger dammen och torrlägger.
Dalgången, en urgrävd ränna, klipphällar, laxtrappan.
Jag lämnar det stilla och utan det ständiga dånet, vattenmassorna, utan rörelse.
Så kan Berglunds poesi låta, eller så här, när den antar en än mer poetisk form:
Jag letar mig marken, vallmon i backkrönet upp mot
huset, den steniga jorden de växer i. I höst, kom allt
som är menat. Jag vill mig dit. Det första mot marken
när det fryser, snön. Jag vill veta vad jag gör till orsaken.
Som helhet är Berglunds diktsamling väl blek. Jag saknar något som inte bara är vackert, något som blicken inte bara glider fram över och tar sig vidare ifrån. Något som kunde få mig att stanna kvar, gripas tag i, verkligen ta in orden. Nu råder en skriande brist på det verkligt starka, kanske rent av lite fula och upprörande. Världen är ju inte bara lågmält vacker och det är synd när poesin är det.
Mottagen: 11 oktober 2013
Anmäl textfel
