LitteraturMagazinets recension
av Införsel, Petra Mölstad
Snudd på fulländad poesi
För ett antal år sedan recenserade jag poesi åt en webbtidskrift som sedan dess har gått i graven. Då var jag en av dem som recenserade Anna-Maria Ytterbom, som senare visade sig vara en pseudonym för poeten Leif Holmstrand. När nu Holmstrand har startat förlag och ger ut en debutant så är jag en aning misstänksam. Har vi råkat ut för ännu en av Holmstrands pseudonymer?
Ifall så är fallet så förlåter jag alltihop den här gången. Där Ytterbom-dikterna bara var en parodi på modern lyrik är nämligen Petra Mölstads poesi totalt fulländad – faktiskt läskigt bra för att vara en debut. Mölstad tar hela det tilltal som har dominerat poesin de senaste tio åren och gör något eget av det, samtidigt som hon driver det till sin ganska så perfekta spets.
Jag fattar inte vad det handlar om. Det spelar absolut ingen roll vad det "handlar om". Språket står i centrum, språket behandlas som lera och av denna lera kan vad som helst byggas. Det finns hela tiden aningar, antydningar, som ger mig ännu mer än om något mer konkret hade skrivits ut.
Det är vackert och rytmiskt med känsla för både form och innehåll – två fraser som förlorar sin betydelse i massan av ord och det poeten förmår göra med dem.
Betraktar kyrkliga gemensamhetsakten av exkludering. Apart.
Naturvidrigt. Ett knstruktns-kön. inte
Spridd välvilja över gräsmattans 25 kvm.
Ett avlövat kroppsminne.
Tveksamt leverne.
Tacksam.
Väntade om morgonen på tidningen en vänlig grönskas rika dräkt
En snarlik.
Rättesnöre.
Jag skulle tro att väldigt många läser dikten här ovanför som totalt nonsens. Själv blir jag kär och lyrisk och glad över vad som kan göras med språket. Med poesin. Med orden, om de är lera i rätt persons händer.
Mottagen: 28 juli 2013
Anmäl textfel
