LitteraturMagazinets recension
av Eros skakar mig, Sapfo
Väl uppgrävda poetiska antikviteter
Dikter med några tusen år på nacken får ny språkdräkt i vårsolen - och den klär dem mycket väl. Svenbro och Svensson ger i sin nya bok nytt liv åt två antika poeter: Sapfo och Alkaios.
Sapfo. Denna gigant i litteraturhistorien. En kvinna i antikens Grekland, på ön Lesbos, som inte bara har gett namn åt lesbisk kärlek utan också skrivit en mängd dikter. Tyvärr har de flesta bara överlevt som fragment. Genom småbitarna, de få längre partierna och de enstaka hela dikterna träder skönhet, kärlek (till kvinnor) och en grymhet gentemot de som bryter hederns normer fram.
Jag minns hur jag upptäckte Sapfo, läste och älskade hennes poesi i Papageorgious och William-Olssons översättning. Jag minns hur jag satt på en lektion i verslära när läraren förkunnade att en "ny" Sapfodikt hade upptäckts, varpå kopior av den spreds till alla grundkursare i litteraturvetenskap. Jag minns att Alkaios också förekom på de där lektionerna om antikens poeter, men att min bild av honom förblev extremt suddig.
Nu har Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson givit ut en bok med översättningar av dels Sapfos dikter, dels Alkaios. Det är en berömvärd insats redan i sig – det kan aldrig finnas nog med översättningar, eftersom varje tolkning är en ny skapelse som visar andra dimensioner av det ursprungliga verket. Med mångtydiga, fragmenterade dikter som har några tusen år på nacken och inte bara är skrivna på klassisk grekiska, utan ofta på dialekt, är tolkningarna desto mer mångfacetterade.
Det är en ynnest att få läsa gamla Sapfo-favoriter i annan språkdräkt. Särskilt vill jag applådera översättarnas val att återskapa versmåttet troget, samt att vissa dikter förekommer dubbelt upp, tolkade av båda översättarna för att ytterligare visa hur olika det kan bli. Detta är inget fullständigt urval, men det är väl valt. De fullständiga dikterna, de längre fragmenten och så några mindre fragment. Att varje saknad bokstav är markerad ser jag också som ett vettigt översättarbeslut.
Nu när jag har fått en mera fullödig bild av Alkaios kan jag dock inte säga att han är så himla spännande att läsa – åtminstone inte jämfört med Sapfo. Att översätta även de av gemene man okända är dock en välgärning i sig och för jämförelsens skull är hans mera krigiska bildvärld intressant.
Så här kan det låta från Sapfos penna:
Men sen, efter din död, ligger du där, glömd av varenda en.
Ingen räknar med dig, tänker på dig: du har ju inte del
i Pieriens rosor. Anonym irrar du planlöst runt,
en i vimlet av livlösa skuggestalter i Hades' hus.
Och Alkaios skriver bland annat detta:
Att hänge sig åt missmod är ofruktbart;
bedrövelse och svartsyn för ingenstans;
nej, Bykchis, bästa boten är att
hämta ett vinkrus och dricka glömska.
Några större klagomål på boken i min hand har jag inte – det är väl flytande diktning med både skönhet och grymhet. Kommentarerna är spännande läsning, men kunde ha redigerats mera. I nuläget rymmer de en del missar.
Även om jag har försökt skriva om Alkaios så är det ofrånkomligen Sapfo som dominerar denna recension. Därför får hon också avsluta, med en hälsning från Lesbos, kring år 600 före vår tideräkning:
kärleken skakade mig, som när
en stark stormvind får tag i en ek på en bergssluttning
Mottagen: 6 april 2013
Anmäl textfel
