Recension
av Tolv hav, Stina Aronson
En diktsamling att läsa om och om igen
Stina Aronson levde under första halvan av nittonhundralalet och kan väl kallas en av den svenska litteraturhistoriens mest intressanta inslag. Hon är tyvärr ganska så bortglömd i breda lager idag, men Rosenlarv förlag gör med sina nyutgivningar allt för att hennes verk ska vara tillgängliga och därmed har även diktsamlingen "Tolv hav" kommit i nytryck.
Jag kastade mig glatt över boken, lockad av mina tidigare besök i Aronsons textvärldar ("Feberboken", "Syskonbädd" och "Dockdans"). Jag sökte poesi och fann en förtrollande brunn som jag trillade ner i och kanske aldrig kommer att komma upp ur. Jag blev långt ifrån besviken. Guldstjärna om du upptäckte Södergrans-parafasen som faktiskt är väldigt berättigad, för det ekar allmänt av Södergran i Aronsons poesi. Men mest är det sitt eget.
Med klyschiga formuleringar ibland, men framförallt med ett innehåll och ett intryck som gör mig tvärsäker på att jag måste äga den här diktsamlingen, jag måste läsa den om och om och om igen, en gång räcker inte, eller två, eller tre, det här kommer aldrig att ta slut eller kunna utforskas med slut. Kort sagt: Aronsons dikter sätter jag på samma parnass som mina tidigare favoritpoeter. Och jag är otroligt glad över att jag inte gick förbi den här diktsamlingen - och att den finns i bokhandlarna. Det är värt att fira. Till exempel kan alla läsare fira med att knata till bokhandeln eller biblioteket... "Tolv hav" väntar på er!
Mottagen: 21 mars 2012
Anmäl textfel
