LitteraturMagazinets recension
av Ut under det dystraste berget, Susanne Halvardsson
Abstrakta stenar av färg
Jag har tyckt mycket om Susanne Halvardssons tidigare diktsamlingar och såg mycket fram emot "Ut under det dystraste berget". Jag blev en aning besviken, men inte enbart. Detta är nämligen mycket välskriva, tunga och täta dikter.
Motiven är naturnära, men snarare emotionella än egentligen världsbeskrivande. Deras stora svaghet är abstraktionen.
utan slut
riktningar korsas bort i vila som glittrar
Diktsamlingen kretsar kring olika färger och gestaltar alla dessa färgers olika nyanser på ett mycket smakfullt vis. Samtidigt trängs en stor mängd dikter här - de kunde ha bantats ner utan att särskilt mycket hade gått förlorat, eftersom de är en aning svåra att skilja från varandra i längden.
vingar av damm
faller sönder i ett gammalt motljus
måste rörelsen gå in i dyster skugga
vem var du som gick ut
Hur mycket jag än tycker om dikterna så stannar de inte särskilt lätt hos mig, de glider bort. Det har både en tråkig sida - så fort jag vänder ryggen till så tappar jag bort dem - och en mycket kvalitativ sida: jag kan läsa varje dikt gång på gång och aldrig riktigt bli klar med den, för att de alla är som ädelstenar slutna kring sig själva och sina hemligheter, sina sanningar.
du är en dragning ur mörker
mot en värmemängd av färger som är dina gränser
Halvardssons kan sannerligen skriva och jag hoppas att det kommer fler böcker från hennes penna snart – men de får gärna vara en aning mer beskurna, så slår de ännu hårdare.
Mottagen: 1 januari 2014
Anmäl textfel
