Recension
av En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Tua Forsström
En diktning utan yviga gester
I en till sidantalet väldigt tunn diktsamling får vi lyckligtvis återigen möta den finländska poeten Tua Forsström. Fyrtiotalet sidor kan upplevas som överdrivet sparsmakat av en poet som inte presenterat sig sedan 2006 och jag hade gärna tagit emot mer, men inser också att den här diktsamlingen kommer att fylla hela våren med sina sidor.
”En kväll i oktober rodde jag ut på sjön” är poetens tionde diktsamling sedan debuten 1972 med ”En dikt om kärlek och annat”. Däremellan har hon mottagit påfallande många litterära priser – hon är faktiskt den mest prisbelönta finländska poeten av sin generation. Bland annat tilldelades hon Nordiska rådets litteraturpris 1998 för samlingen ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar”.
Det sakligt konstaterande har alltid varit påtagligt och nära i Tua Forsströms dikter. Hennes diktning har alltid varit en diktning utan yviga gester. Hennes röst är lågmäld och hennes diktion är vemodig, i synnerhet i den föreliggande samlingen eftersom ett bärande tema i samlingen är sorg och saknad, eller utforskandet av sorgen:
”Med sorgen är det så att man trodde att
det brinner men det börjar regna.
Riset ryker
håglöst en stund, det är alldeles för glest eller tätt
och kvar på åkern står en mörk installation spretande
mot himlen.”
Geografiskt befinner sig samlingen i Mejlans, en stadsdel i västra Helsingfors. Men den frågar också ”om det finns platser inom oss där vi inte har varit?” Ständigt växlar Tua Forsström mellan dessa perspektiv – det inre och det yttre. Diktsamlingen är komponerad som en svit dikter som gemensamt uppehåller sig vid sorgen och där minnesbilderna träder fram från en barndom och ett vuxenblivande. Här finns en åkallan av de döda föräldrarna, så stark att den lyckas tala med de döda: ”Jag frågar om de längtar hem” men subjektet får inget svar, de döda tycks upptagna med annat medan vi uppehåller oss med sorgen.
Ändå är det många hoppfulla rader som trängs i samlingen. ”Det finns bilder som gör det möjligt att se vad vi/inte kan se” skriver Tua Forsström som en hälsning till den finländske bildkonstnären Risto Suomi (f.-51). Ungefär det samma kan sägas om dikterna som Tua Forsström skriver. Hon har skärpt blicken men klär den med vardagens ord, närmar sig de stora mysterierna från det anspråkslösa hållet. Och en sådan diktning är det alltid lika spännande att ta del av.
Mottagen: 4 mars 2013
Anmäl textfel
