LitteraturMagazinets recension
av Den andra natten : dikter, Urban Andersson
Klassiskt vackert om död och liv
Urban Andersson har i diktsamling efter diktsamling lyckas med att både vara trogen sin röst och variera sig.
För mig är Urban Andersson en svensk favorit när det kommer till klassicistisk diktning som håller sig tätt intill kärnbegrepp som ljus och mörker, natt och dag. "Den andra natten" innehåller både mer abstrakta dikter och plågsamt konkreta bilder av sjukdom och död.
Du såg ut som när du sover
Ena ögat lite öppet
Din kind len och fortfarande varm
Du kunde väl ha stannat kvar några minuter till
så att jag hade fått se in i dina ögon
in i det som döden inte kommer åt
Vad Andersson än skildrar, existensen, kärleken, döden, livet, ljuset eller mörkret så gör han det med samma starka men försiktiga stämma. Hans dikter är koncentrat av skönhet, men aldrig oförargliga. De är alltid nära gränser och grundvärden. De får mig att skakas i grunden, rista i vinden, tänka om och känna efter.
Som när vatten stiger och sjunker
ljus övergår i mörker
och mörker åter i ljus
så är din andning i mig
medan jag fortfarande
söker en bön
som kan förvandla orden
till tomma skal
Jag kan inte säga mycket mer än att det här är en poet som visar att den klassiska diktningen aldrig kan vara överspelad. Att dikter om våra djupaste känslor och tankar aldrig kan bli omoderna. Det finns en poesi i allting. I livet vi lever. Andersson är sällsamt bra på att fånga den i ord och att "Den andra natten" är precis lika drabbande läsvärd som hans tidigare verk.
Man tror sig vara säker
men plötsligt en dag
kommer de små hundarna tillbaka
och sliter allt i stycken
Mottagen: 4 oktober 2013
Anmäl textfel
