LitteraturMagazinets recension
av Ekollon, Yoko Ono
Platt fall när Yoko Ono återvänder
Yoko Onos konceptdikt "Grapefrukt" från 1964 är banbrytande, nyskapande och häpnadsväckande. I uppföljaren "Ekollon" – som kommer femtio senare – vill Ono mest prata om att älska sin nästa och rädda miljön. Men det räcker inte för att skpa djärv poesi.
Yoko Onos "Grapefrukt", som kom redan 1964, är en av de mest kända konceptdikterna någonsin. Varje dikt består av instruktioner till något som läsaren uppmanas göra – men det är ofta alldeles omöjliga saker som snarare sporrar fantasin än agerandet.
"Grapefrukt" är lika banbrytande, nyskapande och häpnadsväckande varje gång jag läser den. Därför var jag mycket glad när Ono efter femtio år släppte en uppföljare, kallad "Ekollon". Skulle jag nu kunna få samma sak fast bara ännu mer – och kanske ännu bättre?
Det är ju bara det att konstnärer och poeter inte alltid gör samma sak. Särskilt inte femtio år senare. Redan på de första sidorna i "Ekollon" dör min glädje totalt och sedan plågas jag under hela resten av diktsamlingen. För att mina förväntningar var så högt uppskruvade. För att resultatet är så patetiskt.
Det tycks som om Ono har blivit gammal och god och vis och mest vill prata om att älska sin nästa och rädda miljön och det är jättebra tänkt, alltihop, jag håller helt med - men det räcker tyvärr inte med en kärleksfull grundtanke för att skapa djärv poesi.
Några få gånger blixtrar det till som jag vill:
Skaffa en telefon som bara låter din röst studsa tillbaka. Ring varje dag för att beklaga dig och gnälla om ditt liv och alla omkring dig.
Annars är det mest så här:
Se på en fjäril som dansar.
Se på eldflugor som dansar.
Se hur ljuset på vattnet dansar.
Låt dit hjärta dansa med.
Eller till och med så här, i det poetiska efterordet:
I världen finns allt du behöver
och du har kraften
att dra till dig vad du önskar.
Önska hälsa, önska glädje.
Kom ihåg att du är älskad.
Jag älskar dig!
Nej, vet ni vad. Vill jag ha flummig allt-är-kärlek-schamanism så kan jag lätt hitta det annorstädes. I diktsamlingar från gamla idoler hoppades jag på att få slippa den sortens tongångar.
Det slapp jag tyvärr inte.
Mottagen: 22 februari 2014
Anmäl textfel
