LitteraturMagazinets recension av Utskuret ur ett större träd, Eva Ström
Utskurna ord ur en blodig värld
Ord av blod och en kroppslighet som blir vacker i sin vidrighet. Jag har följt Eva Ströms författarskap sedan jag var en poesiknarkande gymnasieungdom som länsade lyrikhyllorna på Stockholms bibliotek.
Ströms blick för skönheten i latin och medicinska termer, parat med en konkret och ganska abrupt kroppslighet, fick mig på fall där och har hållit förhållandevis väl sedan dess. Nu kommer "Utskuret ur ett större träd" och det är dags att se om ungdomsförälskelsen håller i sig.
Visst finns de medicinska termerna kvar – Ström är läkare i botten: "du vet inget om hennes liv, du betraktar det bara / som i ett fotoalbum, som en peritonealdialys". Dessutom ryms en stor del av världspolitiken innanför dessa pärmar, där dikten ofta kommenterar nyhetssändningarnas blodiga berättelser.
Ja, du älskade,
fast människor lades i bälte,
medicinerades med fentiaziner,
sprängdes till döds på hotell, drunknade berusade från småbåtar, kördes över av rattfulla, bombades, fick sina brunnar förgiftade, nekades inresevisum, förvisades, förhånades, kläddes av, föstes samman,
spelade rasande rockmusik
Nya ord dyker också upp – min favorit är helt klart "skamtavlor". Hur kan vi ha behållit det uråldriga ordet 'stamtavla' utan att, förrän nu, uppfinna skamtavlan? Det är sannerligen ett mysterium av rang!
Annars slås jag mest av att det är en lågmäld poesi som Ström skriver nuförtiden, inte lika lätt att förälska sig i (åtminstone inte för ystra sextonåringar) som vissa tidigare diktsamlingar från denna poet. Det är dock något jag bara kan uppskatta. Dikterna härbärgerar stora frågor, stor sorg, stora ord - men gör det utifrån en självständighet som gör att jag står vid sidan av, deltar i betraktande utan att kliva in i scenerna - och är fullt nöjd med detta.
Det här är välskriven dikt, sådan där som gör något med min andning när jag läser. Får mig att dra djupare, långsammare andetag och samtidigt bli en smula andlös inför skönheten och fulheten i orden.
Sprider jag ordförmörkelse, besmittar jag andra, får de
svarta tistelfjunen fäste i andras sinnen?
Har jag rätt till ett språk för så många händelser
jag aldrig har upplevt, kan jag vara en förbedjerska
utan Gud? Hur kan jag göra anspråk på att veta något
om världen, utom min allra närmaste värld?
Inte ens spillkråkans värld känner jag
Inför sådan, till synes självreflekterande, dikt kan jag bara konstatera att Ström sprider ordförmörkelse och besmittad poesi på ett alldeles utmärkt sätt och att hon kanske inte förmår känna spillkråkans värld, men väl väcka förundran inför det faktum att sådana världar finns och inte kan utforskas av någon – förutom kanske i diktens universum.
Mottagen: 6 mars 2013
Anmäl textfel