Recension
av Utskuret ur ett större träd, Eva Ström
Seendets poesi
Eva Ström är en seende poet. Hennes dikter är fyllda med iakttagelser. På omslaget till hennes nya diktsamling finner vi en detalj ur da Caravaggios berömda målning ”Narcissus vid källan”. Inne i samlingen finns det en dikt som tar sitt avstamp i just denna beskärda del av målningen. Det är ganska typiskt Eva Ström att fästa vår uppmärksamhet lite vid sidan om bildens centrum. Det är inte ynglingens ansikte, inte hans kropp som tilldrar sig hennes uppmärksamhet ”utan det böjda knät, silkeslent och perfekt/skimrande som skallen på ett nyfött spädbarn”
Eva Ström är född 1947 och debuterade trettio år senare med diktsamlingen ”Den brinnande zeppelinaren”. 2003 mottog hon Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen ”Revbensstäderna” men hon är även verksam som romanförfattare, litteraturkritiker och översättare. Hennes tolkningar av Shakespeares sonetter blev mycket omtalade och uppskattade för inte så länge sedan. Sedan 2010 är hon ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
Det är inte bara Michelangelo Merisi da Caravaggios konst som gör avtryck i Eva Ströms poesi. Här finns också en avdelning med dikter inspirerade av verk av Annika Svenbro och hennes besjälade björkstammar. Carl Fredrik Hills teckningar citeras också i samlingen och Leonardo da Vinci kan inte undanhållas oss i sammanhanget Men det är inga ekfraser i betydelse att tolka eller beskriva konstverken som uppehåller Eva Ström. Istället får de skilda konstverken representera en natur som skiljer sig från naturvetenskapens exakthet och objektivitet: den obändiga naturen som väller fram genom konstnärens blick, hand och känsla.
Genom de nya dikterna tar ett nytt liv form. Innan nedkomsten skildras några dramatiska dygn med förvärkar. Men här tränger också världshändelserna på. ”Gömmer sig ondskan i varje människa?” Den frågan ställer poeten när massakern på Utøya slår sönder sommaren 2011. I växlingarna mellan det mest privata antecknandet och de stora omvälvande världshändelserna framträder bilden av människoblivandet med skarpa konturer och det är i detta sammanhang som bokens titel bör förstås.
Jag känner främst Eva Ström som en fantastisk prosalyriker och som en sådan framträder hon även i den föreliggande samlingen. Men hennes poesi rör sig hela tiden över ett brett register: här finns formstränga dikter med finess och stor klangrikedom och dikter som avspänt lånar drag av dagboksanteckningens anspråkslösa tilltal. I allt detta framträder en stor poet och hennes blick.
Mottagen: 14 mars 2013
Anmäl textfel
