Om rysk pedofili under pseudonym
En av mina författarvänner har skrivt sin senaste bok under pseudonym. Jag frågar hen varför. Och får svaret att det beror på det svåra ämnet: pedofili och handel med barn. Inte minst i Putins Ryssland.
|
Du publicerar romanen Rött kort under pseudonymen Viktor Kant, varför? -Det gör jag för att sätta Viktor Kant som varumärke för mina kommande thrillers, eftersom den skiljer sig så kraftigt från mina tidigare böcker. Eftersom jag dessutom är en sk offentlig person så känner jag mig friare så här. Rött Kort är kontroversiell och inte helt lättsmält. Hur har du gjort efterforskningar inför Rött kort? Och varför skriver du om just detta ämne? -Rött Kort är en politisk thriller om trafficking med barn, pedofiler och korruption, i en tid då Putin börjar bli aggressiv mot omvärlden. Samtidigt har vi haft stora skandaler i Sverige med bla en polischef som dömts för våldtäkt. Jag spinner vidare på denna verklighet tänker mig in i olika drabbade människors öden. -Vad händer om trafficking–ringen infiltreras av någon med ännu ondare avsikter? Det är i denna skärseld Rött Kort utspelas. Jag har gjort noggrann research. Sett dokumentärer om ryska gatubarn, läst utredningar, pratat med hjälparbetare och poliser. Jag har även läst webbinlägg och argument av pedofiler, där de förklarar sin syn på saken. Vuxna har berättat för mig om vad de utsatts för som barn hos svenska fosterfamiljer. Jag lovar – verkligheten överträffar dikten. Och formen: spänningsroman, deckare, varför valde du den? -Deckare kan fungera som samhällskritik och så även denna gång. Jag är upprörd över hur framförallt vissa män utnyttjar samhällets svaga: Idrottstränare, lärare mfl som utnyttjar barn i beroendeställning. -I Ryssland är situationen mycket dålig för avvikande och för gatubarnen, och de ansvariga förtjänar en rövspark. Samtidigt misstänkliggörs nästan alla män här i Sverige av en viss klick politiskt extrema feminister. (Typ alla män är potentiella förövare ) Jag är själv för total jämställdhet, och vill skildra god manlig kärlek till ett barn kontra den perverterade sk kärleken. Det är mycket aktuellt angående debatten om manliga förskolelärare. Jag hoppas att denna spänningsroman kan bidra till diskussionen. Har olika förlag fått läsa manuset, berätta gärna om processen! -Reaktionen har ofta varit att det ärt välskrivet men för magstarkt eller kontroversiellt. Putin och trafficking; pedofiler och poliser. Och ”……våra utländska samarbetspartners skulle tycka att det är för explicita sexskildringar” etc. Det senare förstår jag inte alls, för skildringarna är inte explicita. Jag tar det som en komplimang att jag lyckas beröra och skaka om. Ingen av de stora förlagen ville eller vågade ge ut, men ett litet gör det. Det räcker ju inte att skriva en bok. Boken och författaren behöver ju få plats på tidnings-och-tidskriftssidor och i tv-soffor om boken ska nå ut. Hur ser du på det? Alltså: hur långt ska författaren gå för att marknadsföra sin bok? -Det bli svårt. Förlaget får skicka ut recensionsexemplar och betala för reklam, men jag ställer inte upp på öppna intervjuer denna gång. Jag hoppas att människor ska köpa min bok för dess starka innehåll och viktiga budskap. Den är ju otroligt aktuell. Jag försökte skriva en modern Oliver Twist, men med ett innehåll som skulle kastat mig i fängelse på 1800-talet. Jag hoppas att ingen ska missförstå mina intentioner. Spänning och samhällskritik kan förenas. Barn i världen i dag - vad hotar dem mest: svält av olika orsaker, sjukdomar, krig, människohandel...? Vilka är barnens fiender? Hur KAN man göra illa barn, vad gör det förövaren till? -Jag är för tuffa tag mot friska vuxna. Jag avskyr daltande och omyndigförklarande och tyck synd om. Är man vuxen ska man ta ansvar och göra så gott man kan. Livet är inte rättvist, nej. Kom över det. Sluta gnälla och gör något bra utifrån dina möjligheter. Skyll inte på din uppväxt eller samhället. - Men barnen, det är en helt annan sak. Där är jag mjuk. Jag har väldigt svårt för barns lidande och hur vuxna utnyttjar dem. Just nu upprörs jag alla mest över IS och vad de gör, inte minst mot unga flickor. Fruktansvärt! Krig är det största hotet, och en omvärld som inte ingriper. -Slå till hårt mot den som skadar sina medmänniskor, särskilt barn. Men visa också förståelse för psykiskt sjuka. En pedofil är också en människa med friska såväl som sjuka sidor. Den som tror att man kan göra världen bättre genom att rensa ut det som inte passar in, skapar ett ännu värre helvete. Hur var det att skriva boken? Både vad sittfläsk och själsliga processer beträffar. Vad känner du för den idag? -Den började skrivas 2009 och samhället har redan förändrats. I Ryssland till det sämre. Texten har bearbetats många gånger och till slut var jag tvungen att låsa tiden vid en viss historisk tidpunkt pga utvecklingen i Ryssland. Att skriva den var både påfrestande och intressant. Jag har lärt mig massor. Jag kan garantera att det inte blev något slarvigt hafsverk, och lämnar ifrån mig romanen med tillförsikt. Jag hoppas att läsarna ska upptäcka den. * Rött Kort har just släppts på nätbokhandeln och kan beställas på alla boklådor. |
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #pedofili #trafficking #Ryssland #Putin #pedofilring #gatubarn #manlig #kärlek #barn #vååldtäkt #deckare #tv-soffor #marknadsföring #sexskildringar #pseudonym
Recensera, presentera eller?
Blogga om böcker kan innebära vad som helst. En strikt recension, en miniintervju med kommentarer, en text skriven med lätt hand.
Jag skulle kunna skriva ner böcker, sådana som borde ha varit bättre i olika avseenden än de visar sig vara. Men jag har valt att göra tvärtom: att bara skriva om böcker jag tycker är värda att läsa, om författare som inte alltid får nationell uppmärksamhet.
Fast det där låter märkvärdigare än det är. Dels har jag haft ett långt skrivuppehåll, eftersom jag varit upptagen med att skriva manus till en ungdomsroman, dels väljer jag inte efter något rättvisesystem, utan enbart efter vad jag har lust att skriva om.
Lusten kan gott få styra ibland!
Jag ser just nu ut över snön på sjön Horrmunden tre mil norr om Sälen. Det är Vasaloppsvecka. Egentligen är jag helt och hållet sommarmänniska, men det är något fascinerande med snö och is, den obevekliga kylan. Kanske får jag med det i min poesi eller i någon novell, som hittills dock mest rört sig i plusgradernas klimatläge.
Kanske kommer jag att leta fram några böcker där författarna valt is och mörker som bakgrund till sina berättelser. Det har ju varit populärt, särskilt i tv-serier, de senaste åren.
Sameland, tänker jag. Sapmi hur man nu skriver det. Det är på tiden att samekulturen blir synlig. Inifrån. Inte som nån jäkla upptäcktsresa med Stockholmsparnassen som utgångspunkt. Jag har lust att leta!
Fån't vi se då...
Avdelning: Taggar: #sameland #is #kyla #snö #skrivuppehåll #lust
Kommentera
Minna - en älva också för vuxna
Den ständiga kampen mot ondskan. Sagornas grund är också basen i Uppsalaförfattaren Monic Arvidsons böcker om tjejen och älvan Minna, som otippat har fått mig fast. Jag som inte ens gillar fantasy. Men här lyckas författaren fånga in läsaren i sitt sagogarn.
Vad är det som gör att man inte kan släppa taget om en bok? Spännande handling, personer som snabbt kommer en nära, ett språk som håller - det bjuder Monic Arvidson på i sina (hittills) två böcker om älvan Minna som både är en vanlig tjej och en älva, med uppdraget att kämpa för det goda. "Minnas hemlighet" och "Minna och monsterungen".
Det vimlar av fantasyböcker, gamla som nya. C S Lewis, Ursula Le Guin m fl stora och etablerade mästare i genren. Men man måste inte alltid gå över ån efter vatten.
Uppsala har flera nutida fantasyförfattare, till exempel Mattias Lönnebo, som också bloggar här på Litteraturmagazinet. Och så nu Monic Arvidson.
Vem är hon och varför skriver hon fantasy? Journalist och författare presenterar hon sig som på nätet.
Jag frågar henne per mejl och får veta att hon började skriva veckotidningsnoveller i tonåren och även skriver en och annan sådan i dag. Att hon har skrivit flera andra böcker. Att hon inte hade siktat på att skriva fantasy/saga, men att hon plötsligt gjorde det och att möjligheten att verkligen hitta på, fantisera utanför verklighetsboxen, är något som tilltalar henne.
-Jag fick blodad tand när jag skrev och illustrerade bilderboken "Leka med Stjärnor" 2011, som egentligen inte var tänkt att bli en bok utan en utställning. Men fantasyn har nog alltid funnits med mig som en vän och en tröst när det varit motigt, skriver hon i ett svarsmejl som avslöjar att hon inte bara skriver, utan också målar.
Där är det förstås: fantasin som tröst, som motvikt, som en tankstation för kraft och mod och lust. Som när man var barn. Fungerar på vuxna också.
Efter den första boken om Uppsalatjejen Minnas äventyr kom uppföljaren "Minna och Monsterungen" där den oerhört jobbiga, aggressiva, farliga monsterungen kanske visar sig vara något annat, en individ med stora förmågor. Ungefär som bråkstakarna i en klass och även mobbarna kan bära på förmågor som de inte ens vet om, reflekterar mitt "verklighetsjag".
Det är den här närheten mellan vår upplevda verklighet och den flödande fantasin, som Monic Arvidson är så bra på, att jag gärna vill läsa bok nummer tre, som jag hoppas hon skriver på just nu!
Minna rör sig både i tid och rum: till det förgångna och till framtiden och mellan världar i universum. Hennes dubbelliv som tjej/älva börjar med en vit ekorre och ett hål i marken - en liten vinkning till Alice i Underandet. Men inte mer än en vinkning. Minna har sin helt egna story.
Inspirationen till en del av de miljöer som beskrivs kommer från Armenien, ett land som med sin 6000-åriga historia och storslagna natur intresserar författaren. Till exempel har Urartugården, som figurerar i bok nummer två, fått sitt namn av det ställe där Noaks ark strandade, berättar Monic Arvidsson i ett mejl. Alltså Ararat, förmodar jag.
-Det är lustfyllt att hitta på saker, skriver Monic Arvidson.
Och banne mig, är det inte minst lika lustfyllt att läsa hennes påhitt och hänga några timmar med Minna i de olika världar hon besöker!
PS Monic Arvidson har pubicerat böcker på olika förlag, men böckerna om Minna äger hon själv.
Avdelning: Fantastik Taggar: #saga #fantasy #fantasi #verklighet #gottochont
Kommentera
Enastående Krister Gustavsson!
En av årets märkligaste böcker. En sån man kommer att komma tillbaka till. Roman? Nja. "Eldstekel" borde ha en annan genrebeteckning. Om det alls är nödvändigt. Uppsalaförfattaren Krister Gustavsson får i alla händelser fem läslusar av fem för sin senaste bok.
En läslus flera läslusar, kan vi enas om det?
Och roman, hur definierar vi en roman? Ska den inte ha en sammanhållen handling, vara en längre berättelse på prosa?
Krister Gustavssons bok är på prosa. berättelsen, om man kan tala om en sådan, är uppdelad i kortare avsnitt ,numrerade,utan begriplig ordning, med fem siffror typ 3.623.1. Åtminstone ser jag inget samband mellan de olika numreringarna. Kanske är det ett chiffer, kanske något som ska skapa en viss känsla, en illusion av någon form av ordning. En dystopisk bokföring?
Textavsnitten verkar inte heller hänga ihop så värst. Eller om det är jag som inte förstår. Jag älskar att inte förstå direkt!
Vem berättar? Är det jag, han eller hon och vilka är i så fall berättarna? Och vad är det de berättar?
Kärleksmöten, sexlekar, rådjur, mediciner, döden där aktiemäklare och politiker dansar sin dödsdans i slöjor av eld i det nya rättvisa samhället.
Aha, det är en dystopi! Åtminstone i vissa texter. I andra är det här och nu, inuti någon som kunde vara jag eller du. Antagligen lever vi redan i det dystopiska samhället fast vi inte vill tro det. Kanske är det det som Krister Gustavsson berättar: att våra tillkortakommanden, ångestar och meningslösheter är vad som bygger det omänskliga framtidssamhället. Samtidigt som glimtarna av kärlek och insikt motarbetar bygget.
Jag vet som sagt inte. Konstaterar att det är en kompakt bok, drygt 200 sidor text liksom utsliten ur författarens persona och kanske rentav person. Text som ofta drabbar i sin nakenhet, som får mig att känna mig avslöjad. Det kunde vara jag...
Man kan läsa boken lite hur som helst, behöver inte börja med den första texten om möjligheten till två års frihet från ansvar och sedan euthanasi. Samtidigt går det inte att låta bli. Det skrämmande lockar, som alltid. Men när man väl läst boken, kan man gå tillbaka till de avsnitt man har markerat (tro mig, man markerar!) och läsa dem igen. Direkt eller om tjugo år.
Det här är inte en roman att lämna till loppis när den är färdidgläst. Det är en bok att behålla för framtida läsningar. En bok som kanske säger mer om Sverige i dag än den samtida läsaren begriper. Skriven på en oklanderligt korrekt och stillsam prosa.
Enastående, om nån frågar mig.
PS Eldstekel är utgiven på Lejd. Gustavssons två senaste böcker är diktsamlingen" Andningsbok. Landskapasbok" 2013 och essäboken "Vindbro" 2010.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #dystopi #roman #dödsdans #sexlekar #euthanasi #ursprung #ljushastighet #blod
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Melker Garay och världsgåtorna
Melker Garay i Norrköping är en författare som det ständigt händer saker kring. Böcker blir översatta, blir filmer och teater, ordkonst blir måleri. Från råttan till natthimlen har jag följt honom. Och hoppas på mer.
Råttan och andra onda berättelser (Norlén&Slottner 3013) och Fågelskrämman, Skymningsnoveller (2015) är tunna volymer i svarta effektfulla omslag (av Stefan Teleman). Svärtan går igen i texterna: dolsk, grym, obehaglig, skum, tänkvärd.
Illande gladröd är däremot betraktelseboken En tindrande natthimmel utgiven i år. Korta betraktelser, filosoferande kring människans stora frågor - texterna är sådana att jag skulle vilja sitta med författaren vid ett bord i en kroghörna med ett glas vin eller öl och diskutera livet. Gärna med några fler personer i diskussionen.
Det handlar om helvete och himmel, att ha religiösa dogmer som bindel för ögonen, om att bara tro på den som känner en människas smärta. Om det ensamma Jaget i ett projekt som kanske redan är för sent. Om att den som inte kan förstå dem som flyr från krig och elände kanske har flytt från sig själv. Om Katherine Mansfield, Shakespeare och Gud. Om skatans tankar och kackerlackans vilja.
Korta texter, javisst, men vore jag lektör/redaktör skulle jag be författaren att strama åt dem ännu mer, stryka upprepningar och övertydligheter, vässa slutsatserna lite. Men i några fall göra tvärtom, utveckla tankegången en bit. Puts, skulle man kunna kalla det.
En fin tankebok är det dock, med en dragning både åt det aforistiska och det essäistiska utan att vara någotdera. En genre för sig. Och ett utmärkt underlag för diskussioner om allt det svåra och märkliga i tillvaron.
Gymnasiets filosofiundervisning, slår det mig: några av de här texterna borde användas där!
Jag funderar på om den här boken är ett för pretentiöst projekt. Men nej, det är bra att någon så oförväget bjuder på sina tankegångar. Låt oss haka på Garay och diskutera det mänskliga, det djuriska, det gudomliga (om det finns något)!
Själv blir jag inspirerad att försöka göra som Melker Garay: skriva kort om de stora gåtorna. Om inte annat så för att komma underfund med vad jag egentligen tänker och tror.
Tack för den inspirationen, Melker Garay!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livsfrågor #aforismer #essäistik #Gud #Shakespeare #filosofi #diskussiner #livetsgåtor
Kommentera
Litteraturpriset till Dylan - öh,jaha...
Bob Dylan. Viktig singer-song-writer, rockpoet, protestsångare - ja! Litteraturpristagare - nja. Litteraturpriset och Polarpriset gifter sig, eller? Världen är ut-och-in och upp-och-ner. Inte bara i politiken.
Som så många andra i min generation har jag diggat Dylan och spelat och sjungit en del av hans låtar. Men när Sara Danius tilkännager att han får årets litteraturpris, jublar jag inte lika mycket som många av mina vänner. Min reaktion blir snarare "Öh, jaha...".
För Adonis är trots allt en bättre, mer spännande poet. Oates en stor berättare. Leonard Cohen en väl så fascinerande låtskrivarpoet men därtill också romanförfattare med Sköna förlorare och Älsklingsleken plus en del annat. Assia Djebar, Chimamanda Ngozi Adichie, Haruki Murakami, Tahar Ben Jelloun - det går att räkna upp en oändlig rad intressanta författare. Prosaister och poeter. Dylan?
Poesi behöver inte vara dålig för att den har fått musik eller tillkommit i ett musikaliskt sammanhang. Det finns så många sånger där både musik och text på alla de vis har en hög nivå. Romanser, psalmer, visor, kupletter, rocklåtar. Visst, absolut.
Men det skulle vara intressant att få ta del av diskussionerna kring valet av Bob Dylan. Hur har De Aderton (så många av dem som verkligen sitter på stolarna) analyserat hans texter? Vilka frågetecken har funnits? Har har man omvandlat dem till punkter eller utropstecken? Hur har man vägt hans sammanlagda litterära gärning med livsverk av sådana skrivande människor som exempelvis Joyce Carol Oates och Adonis (ursäkta tjatet)?
Utan tvekan har Bob Dylan påverkat ett par generationer med sin musik och sina låttexter, men räcker det för Nobelpris litteratur? Han självbiografi har jag inte läst, men vet att den fått bra krtik.
Nu ska jag göra det: LÄSA Bob Dylan utan att blanda in musiken. Så får vi väl se.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #protestsånger #rocklåtar #singer-song-writer #Litteraturpriset #Nobelpris
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Skogens hemligheter avslöjas
Ingen kan berätta om skogen och livet, det mänskliga, djuriska och pinnliga som Maria "Vildhjärta" Westerberg! På Heidruns förlag har hon med nya boken "Hjärtklappning" fått in en fullträff med poesi, humor och klokskap i bild och text.
Jag föll pladask för Maria Westerbergs förra bok, "Vildhjärta". Aldrig hade jag trott att man kunde göra så finurliga, fantastiska varelser av skogens pinnar och dessutom med ord ge skapelserna ytterligare en dimension.
Maria Westerberg tillbringar helt uppenbart många timmar i skogen. Hon känner den nog på fler sätt än de flesta, jägare och fältbiologer inräknade. Det är som om den talar till henne och visar vägen till sina småknytt med de stora tankarna.
De flesta bilderna i de två böckerna har Maria Westerberg själv tagit. Andra fotografer och citerade skribenter berättar hon om i en notavdelning, som är nästan lika underhållande att läsa som texterna kring och uttalandena från skogens pinnar...varelser...hjärtan.
Några citat.
"Jag är den vädurskanin din mamma varnat dig för."
"Jag är trygg, han är het. Det är väl ändå trygghet?"
"Hon saknade överskrift, hade ingen underskrift. Utanför mätbarheten, hitom ömheten, vinglandes på gärdsgården mellan ditt och datt fanns hennes plats."
För att se vilka pinnfödda skogsvarelser citaten ovan handlar om - köp boken! Den nya eller den förra eller helst båda två. Ett köp du aldrig kommer att ångra. Finge jag bara äga tio böcker skulle åtminstone en av de westerbergska ingå i det lilla biblioteket eftersom båda tål att läsas och bläddras i om och om igen.
Själv har jag gått ut i skogen för att hitta pinnar som inom sig bär en varelse. Jag har inte lyckats. Är ingen Maria Westerberg. Men det är kanske du!
PS Heidruns Förlag är verkligen att lyckönska till valet att ge ut dessa omåttligt vackra, roliga, tankeväckande böcker!
Avdelning: Taggar: #vildhjärta #skog #livetshemligheter #kärlek #pinnar #känslor #mänskligt #djuriskt #natur #originellt
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Turkiet allt farligare
Läget i Turkiet blir allt farligare för journalister och författare. Ragip Zarakolu, tidigare fristadsförfattare i Sigtuna, protesterar mot turkiska regeringens övergrepp mot media och enskilda journalister och författare: i dag mot hans tidning Özgür Gündem och mot hans sons hem.
Avdelning: Taggar: #Turkiet #mänskliga rättigheter #hotbild #razzia #oro #författare #fara #trakasserier
Kommentera
Funs Disa Nilson i dag?
Elisabet Hermodssons "Disa Nilsons visor" var en höjdare när den kom 1974. Är den bortglömd nu? I så fall vill jag gärna påminna om den kärleksfullt kaxiga, aningen naivt vänsterorienterade Disa och hennes rutiga kommunalrådsman Ruter på Gotland.
Elisabet Hermodsson är en sådan där multibegåvad människa som inte bliver vid sin läst, ity att hon icke är skomakare, utan bildkonstnär, prosaist, vetenskapskritiker, poet, vispoet/tonsättare, sångerska... you name it.
Jag har skrivt om henne många gånger, både korta texter och större reportage i Upsala Nya Tidning, UNT. Fast allra första gången faktiskt i Norrköpings Tidningar. Eller möjigen Folkbladet Östgöten. I min ungdom i det tidiga 1970-talet.
Persolnigen är jag allra mest fäst vid hennes poesi och hennes visor. Även om jag också uppskattar hennes sätt att teckna, liksom skissartat, ivrigt och eftertänksamt på samma gång. Bilder i flera dimensioner där något ofta döljer sig under och bakom något annat.
Disa Nilsons visor bjuder på Elisabet Hermodssons musik, poesi, samhällsengagemang, sensualism och humor.
Har du varken sett eller hört visorna? Googla, uppsök ett bibliotek eller antikvariat. Passa samtidigt på att leta efter "Vad gr vi med sommaren kamrater?" - albumet som föregick Disa, med visor om Fårö, havet, himlen, livet, kärleken.
Elisabet Hermodsson är absolut en av Sveriges främsta vispoeter och vistonsättare!
Och jag tror att Disa Nilson är mycket aktuell också i dag!
Avdelning: Poesi Taggar: #Gotland #Fårö #samhällsengagemang #natur #poesi #visor #humor #sensualism
Kommentera
Vem får gå med i Sverige?
En av mina dagsverser om flyktingar/immigranter, i UNT 1996, står jag för också i dag. Vems fosterland är egentigen Sverige...
Närhelst en broder med sin fot
beträder detta land;
närhelst en planta här slå rot
i svenskjord, mylla, sand;
närhelst en främling slår sig ner
och inte orkar resa mer
i denna värld som står i brand
- då är det här hans fosterland.
Närhelst en syster kommer trött
till detta kalla land
från sydlig värme jagad, nött
av flykt från krig och brand;
närhelst hon sätter sig i ro
i önskan att få leva, bo
vid denna klotets norra strand
- är detta hennes fosterland.
O, vad jag önskar att det vore så. Att det mänskiga livet vore sådant - eller ännu hellre att ingen behövde fly från krig, förtryck, terrorism, övergrepp, hungersnöd, naturkatastrofer. Men de berättelser som i dag möter oss i filmer och texter och för den delen konst och musik visar på ett allt tuffare klimat. Koldioxiden är nog inte vårt största problem - den får allt att växa mer. Men våld, nedskräpning och religiösa/politiska lögner tillsammans med okunighetoch girighet fördärvar mer och mer. Skriv utopier nu! Vöärlden behöver dem för att hitta en riktning!
Avdelning: Poesi Taggar: #flyktingar #fosterland #dagsvers #utopi #främling
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Vem ska ärva böckerna?
Vem ska ärva mina böcker?! När barnen inte vill ha dem. Böcker som jag ärvt av mamma, som ärvt dem av mormor och morfar: Lagerlöf, Strindberg, von Krusenstjerna, Boye mm. En litteraturskatt i hel-och halvfranska band med guldsnitt eller andra vackra bindningar.
Ett struntproblem i en värld där krig, förtryck och svält är vardag för så många människor...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #arv #böcker #helfranskaband #guldsnitt #klassiker #antikvariat #litteraturskatt
Kommentera
Pensionärsligan slog verkligen till
Catharina Ingelman Sundberg har slagit igenom stort med sina böcker om Pensionärsligan. Böcker med många nyanser av grått...hår. Jag skickade några frågor per Facebook och fick svar. Håll till godo med den här fb-intervjun om genren som lockar fler än 40-och 50-talisterna.
Hur fick du idén att skriva om äldre människor på ett humoristiskt sätt?
Jag blev arg på hur man behandlar äldre människor i Sverige, alla neddragningar i vården. Genom att göra en humoristisk bok ville jag nå ut till fler.
Min skrivarkompis Anna Ehn och jag kallar den här genren grey lit. Hur definierar du din äldre-genre?
Den kallas för Gerry-lit i England. Men min läsekrets är faktiskt från 10-100 år både pojkar, flickor.
Du är marinarkeolog och har skrivit historiska romaner förut. Kommer du någonsin att återkomma till det? Vet man aldrig, kanske…
Dina böcker gör succé, inte bara i Sverige. Vad är på gång just nu? Hur många språk, filmatiseringar, osv är på gång?
Pensionärsligan utges på 28 språk i över 40 länder. Många länder vill filma inklusive Sverige. Förr eller senare blir det något…
Både du och jag tillhör – i alla fall snudd på – den kategori människor du skriver om. Hur upplever du själv att åldras – såväl positivt som negativt?
Finns inget roligt med det - men jag försöker göra det bästa av det…
Har du mycket kontakt med dina läsare?
Har i stort sett daglig kontakt med mina läsare. De som är 11,12,13 år av bägge könen gör mig speciellt glad, tänk att även ungdomar gillar att läsa mina bus och påhitt! En dröm för en författare att ha så stort åldersspann på sina läsare. När t.ex en 12-årig flicka eller pojkar i tonåren som inte brukar läsa böcker och äldre säger de älskar Pensionärsligan - då kan man inte bli annat än lycklig!
Vad läser du själv i fråga om skönlitteratur?
Allt, är nyfiken av mig…
Dina skrivrutiner, beskriv dem!
Jag arbetar nästan varje dag från ca 9 00 till 18 00. En dag i veckan brukar jag försöka ha ledigt för att betala räkningar, gå ärenden osv. Jag har en författarstuga, men på senare år har jag märkt att jag med hörlurar och lugn musik i öronen kan författa på de mest olika ställen, bara där finns en stol eller soffa. Favoritplats: soffan.
Kör du nånsin fast?
Kan hända, men jag kan analysera varför och har därmed lösningar för hur jag ska komma ur dilemmat.
Gör du en synopsis före varje bok med intrig och personer osv, eller jobbar du på något annat sätt? Populärvetenskapsböckerna har alltid synopsis, har haft för några av romanerna också. Men helst jobbar jag med en bärande idé och utan synopsis, då är det roligast att skriva och blir bäst.
Får du inspiration av verkliga människor till dina fiktiva personers personligheter?
Vi är ju alla vissa människotyper och jag har skapat sådana som brukar finnas i samhället. Har faktiskt inte haft förebilder, bara allmänt samlade erfarenheter av olika typer av människor jag mött i livet.
Hur hittar du på intrigen?
Jag har en bärande idé. I KAFFE MED RÅN handlade det om neddragningar i äldrevården och att Pensionärsligan kom på att fångar har det bättre i fängelset. Då blev handlingen att de fem i Pensionärsligan försöker bli bovar för att hamna där. Resten utvecklades vartefter. I nya boken RÅN OCH INGA VISOR handlar det om skattesmitare. I ett samhälle som inte längre har råd med välfärd måste Pensionärsligan stjäla storkovan för att hjälpa till att återupprätta ett fungerande Sverige. Vad bättre än att då jaga riskkapitalister som gömmer undan pengar i skatteparadis…
Hur långt fram, mätt i böcker, sträcker sig dina skönlitterära planer? Samma genre?
Nästan projekt blir också en feel good roman med allvarligt budskap. Dock inte Pensionärsligan denna gång. Vad är det roligaste, mest häpnadsväckande eller knasigaste som hänt dig sedan du började skriva om kriminella gamlingar?
Jag tycker det är festligt att hitta på brott - dock vänliga sådana utan vapen och våld. En intellektuell utmaning. Komplimang när fångar i fängelse ville lotta ut min bok. Eller när Nationalmuseum skyndsamt förstärkte upphängningen av två tavlor som Pensionärsligan stjäl på museet! De hade gått att stjäla dem som jag beskrev i boken …
Om du fick välja svenska skådespelare till en teveserie, vilka skulle du välja?
Några favoriter är bl.a. Meta Welander, Yvonne Lombard, Claes Månsson…
Har du någon eller några favoritförfattare? Favoritbok – som du skulle vilja se filmad?
Jag gillar ju Wilhelm Mobergs böcker men de är redan filmade…
Vad skulle du vilja tipsa 25-åriga jag om, sånt som du vet i dag men inte visste då?
Att skriva en bok är tusen gånger svårare än man tror.
Taggar: #pensionärer #rån #ligor #grey-lit #äldre #rolig #humor #feelgood #deckaridyll
Kommentera
Maria Ernestam förtjänar mer
När det osannolika händer, är det plötsligt inte så osannolikt längre. Det lärde oss Tage Danielsson i en monolog. Maria Ernestam är en författare som ständigt vidrör det osannolika. Hennes senaste roman heter ”Den sårade pianisten”.
Det verkar som om en del människor inte bara har en begåvning utan flera. Maria Ernestam till exempel. Uppväxt i Uppsala är hon kanske inte profet i ”hemlandet”, vad vet jag. Men hon borde vara det, en i kulturgruppen på Uppsalaparnassen, om det nu finns en sådan.
Journalist, med matematikstudier i bakgrunden, statsvetenskapsexamen från USA, elva år i Tyskland som korrespondent för Veckans Affärer och Dagens medicin. Och med sångröst och bekgrund från Jesus Christ Superstar därtill. Huga!
”Den sårade pianisten är hennes åttonde roman. Som alltid berättar hon en sorts vardagshistoria, där vardagen visar sig vara allt annat än vardaglig och innehåller dramatik, osannolikheter, mysterier, tvetydigheter, ångst och tvik.
Det gjorde hon redan 2005 i debutromanen ”Caipirinha med Döden”. Bara idén att Döden som person knackar på dörren och flyttar in! Med allt vad det innebär.
I nya boken har den gåtfulle hotellpianisten James eventuellt brunnit inne. Fast några bevis för det finns inte, så läsaren får tro vad hen vill.
Veronica och Marieke är vuxna väninnor som känt varandra snudd på alltid. En sådan vänskap man/de tror ska vara också framgent, för alltid. Men ett triangeldrama uppstår, där pianisten James utgör ett hörn och kvinnorna de andra två. Och den släta glansiga bilden krackelerar.
Barndom, musik, längtan efter ett liv man själv skapar sig. En moster som dör och kanske inte var just som man trodde. Kärlek förstås. En brand. Oklarheter. Mer kärlek och ett nytt barn vid en relativt osannolik tidpunkt i livet.
I bok efter bok fångar Maria Ernestam in det där, som jag misstänker döljer sig bakom fasaderna. Det är som att skiva sidorna i folkskolans läsebok och hitta nyansförskjutningar och rena felaktigheter i ”far ror, mor är rar”, som nog Maria fick sig itutat i småskolan, född som hon är i slutet av 1950-talet.
Moster är nämligen något mer än moster. Själv är man en annan än man tänkte sig vara, vare sig man är författare, romanfigur eller läsare. Döden kan mycket väl knacka på dörren och någon, som kanske har brunnit upp, inte alls ha brunnit upp. Och är det inte bästa väninnan man ser där borta tillsammans med...
Den ernestamska fantasin har verklighetsförankrade rötter, men också vida vingar. Jag vet inte hur hon bär sig åt för alla intriger och fakta runt om dem, men misstänker en kombination av egen beläsenhet och nätet. I Den sårade pianisten skriver hon om kommissarie Maigret: ”Inte hade du internet till hjälp och ändå lyckades du lösa dina fall…”. Liten hint där?
Med intrigerna i böckerna och livet är det som det är. Man lever på ett sätt, förändras, sviker, blir sviken, går runt ett hörn och hittar plötsligt inte hem. Hör några pianoackord, känner en doft, föder ett barn, skriver en bok, älskar, men vet inte nödvändigtvis vem.
Allt är möjligt, även det omöjliga. Och Maria Ernestams böcker är - för att gå tillbaka till den där caipirinhan som jag är så förtjust i - som drinkar med många ingredienser över det där underliggande lagret av is och den varma solmogna frukten någon stuckit sugröret genom.
Förstår du inte vad jag menar? Läs någon av hennes böcker, till exempel den här senaste, så klarnar det.
Maria Ernestam har inte fullt ut fått den uppmärksamhet hon förtjänar på hemmaplan. Men med så mångskiftande och intelligenta intriger och så gott språk måste den dagen komma. Snarast!
Maria Ernestams böcker: Caipirinha med döden 2005, Busters öron 2006, Kleopatras kam 2007, Alltid hos dig 2008, På andra sidan solen 2010, Marionetternas döttrar 2012, Öga för öga, tass för tass 2014.
Hennes böcker är framgångsrika också utanför Sverige, bland annat i Tyskland, Frankrike och Taiwan. I Frankrke har hon tilldelats priset Pages de Libraires.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #vardagsliv #intriger #dramatik #mysterier #osannolikheter #spänning #relationer #resor #döden #kärlek
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Om muslimska kvinnor i Israel
Ibland hittar jag i bokhyllan en bok, som jag har glömt att jag köpt. Det betyder inte att boken är ointressant. Bara att jag är disträ. Det kan bli en stor och överraskande läsupplevelse. Som med Eli Göndörs "Jag har mina känslor och mitt förstånd" om muslimska kvinnor i Israel.
Boken bygger på Eli Göndörs doktorsavhandling i islamologi vid Lunds uiversitet 2012 och är publicerad samma år. Eli Göndör är jude och islamolog. Det kan tyckas lite speciellt, men är i själva verket en del av en lång tradition.
Bokens titel är ett citat från en av de kvinnor författaren har intervjuat. Han skriver om islamism i Israel och om kvinnornas vardagsliv och religiösa föreställningar på ett klargörande och respektfullt sätt och redogör också för hur han, inte helt utan problem, har kunnat genomföra arbetet.
Om Gud bakom allt, om helvetet, om kvinnors hijab (slöja) och jlbab (heltäckande långt klädesplagg), om bröllop och universitetsstudier talar Eli Höndör med en grupp kvïnnor, som själva betecknar sig som religiösa, men också lägger stor vikt vid sina universitetsutbildningar. Historiska tillbakablickar och statiostik finns med för att förklara intervjufrågor och svar och för att sätta in dem i ett större sammanhang än bokens.
Som svensk sekulariserad kristen befinner jag mig långt från den religiösa föreställningsvärld som just de här muslimska kvinnorna skildrar. Men jag får nya kunskaper som gör det lättare för mig att förstå dem jag möter, till exempel i arbete med dagens flyktingar från Syrien, Jemen och Afghanistan. Vare sig de bära hijab eller andra sjalar eller ej och vare sig de bekänner sig som djupt religiösa eller, som jag, mer sekulariserade.
Intressant är att de intervjuade kvinnorna och den redovisade statistiken tyder på att muslimska kvinnor i Israel i dag utbildar sig mer och dröjer längre med att gifta sig och skaffa sig famillj, än sina mödrar, samtidigt som flera hävdar att de blivit mer religiösa med åren.
Avdelning: Fakta Taggar: #araber #islam #muslim #Israel #kvinnor #slöja #uhiversitetsstudier #medborgarskap #judar #Muhammad #Koranen
Kommentera
Starkt om fånge nummer tretton
När poesi från krig, fångenskap och tortyr blir teater i Uppsala uppstår ett plågsamt nu, dock (tackochlov) på ljusårs avstånd från den fängslade poetens blödande då... Poesin och prosan från en poets tid i syriska fängelser borde nå fler. Se föreställningen! Läs böckerna!
Faraj Bayrakdar är jämnårig med mig. Precis som jag är han journalist och poet. Men där slutar likheten. Medan jag har harvat på i mitt trygga, fredliga välfärdsland, har han suttit fängslad, isolerad och torterad i syriska fängelser i 14 år. Han var fången i cell nummer 13. Slagen och på många andra sätt misshandlad för sina ords skull.
Efter en internationel kampanj, som alltså tog mer än ett decennium, släpptes han fri 2000 och kunde ta sig till Sverige. 2005-06 var han fristadsförfattare i Stcokholm, där han fortfarande bor kvar.
Just nu gestaltas hans liv i fängelserna på Uppsala stadsteater både i skolföretällningar för gymnasiet och offentliga föreställningar.
Skådespelaren Frasisco Sobrano berättar att det är svårt att få skolorna att boka föreställningar. Trots att det är gratis för dem. Märkligt. Det borde vara slutsålt, fullsatt varje föreställning. Att det inte är det, är tråkigt och nästan skamligt - eftersom pjäsens budskap är så aktuellt och såväl regi som skådespeleri och scenografi på hög nivå.
Svenska, litteratur, samhällskunskap, samtidshistoria i ett entimmes starkt och engagerande paket byggt på en nu levande poets såriga men också okuvliga levnadsöde.
För tusan, gymnasier i Uppsala med onejd: vad mer kan ni begära???
Faraj Bayarkdar fick hjäp av medfångar, som var och en lärde sig en av hans dikter utantill och på så sätt bevarade dem genom åren. Dessutom skrev han dikter på cigarettpapper, som medfångar gav honom. Likaväl som han blev fängslad för sina ord, var det orden, poesin, som hjälpte honom att bevara sin själ - kanske inte oskadd men ändå livskraftig - genom fängelseåren.
Så stor är tankens och ordens makt. Ett mjukt men okuvligt vapen i kampen mot stål, kluvna atomer och förstenade människohjärtan.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #krig #fångenskap #tortyr #poesi #teater #Uppsala #identitet #språk #tystnad
Kommentera
Skribent otrygg trots fristad
Hotet mot Uppsalas nuvarande fristadsförfattare gör att hen inte kan träda fram offentligt. Inte i intervjuer. Inte på stadens litterära eller journalistiska scener. Knappt ens privat socialt.
Hen kommer från ett land utanför Europa. Hen är journalist och bloggare, regimkritiker. Hen har flytt för sitt liv från hemlandet, där pressfrihet och yttrandefrihet bara är tomma ord.
-Vi har skolor, universitet, välutbildade personer, men en regering där många är illitterata och ståtar med köpta akademiska titlar. Människor förföljs och arresteras, dödas, säger fristadsförfattaren över en kopp te.
Jag har tänkt skriva en artikel om situationen i hens hemland, om boken hen nyss givit ut, om bloggen hen driver – men det går inte.
-Det är inte bara jag som har den här hotbilden, utan min familj i hemlandet, mina vänner och mina kollegor kan också drabbas, säger hen.
Vi kommer överens om att vänta ett år, tills nästa bok kommit ut och tills hen förhoppningsvis har mer koll på läget för de nära och kära.
Under tiden arbetar hen med bokprojekt och blogg.
-Jag lever till stor del på nätet. Träffar inte gärna landsmän heller eftersom jag inte vet vem jag kan lita på. De kan mycket väl föra information om mig vidare till regeringen…
Jag har svårt att förstå hur en artikel om den här skribentens vistelse i Uppsala, med namn och allt, skulle påverka personerna hen värnar om i hemlandet och grannlandet. Tänker att det är väl den utgivna boken, som finns där, och den pågående bloggen, som borde vara det som triggar hotet mot vänner och anhöriga. Oavsett var personen befinner sig.
En annan sak med hotet mot hen själv förstås.
-Du lever här. Du förstår inte hur det är i min värld, säger hen.
Sant. Dvs jag förstår hotet om hen som aktiv regimkritiker är verksam i eller i närheten av hemlandet. Det finns hur många bevis som helst på faran i att kritisera den sittande administrationen. Ständiga fängslanden, misshandel och, såvitt jag förstår, mord.
Men att känna sig hotad och förföljd långt norrut i en annan världsdel, att aldrig kunna lita på någon ens i exil i ett demokratiskt land, att tvingas välja ensamhet och intellektuellt liv på nätet – det blir tungt att andas…
Att läsa dystopier hör till ens litterära liv. Att inse att oerhört många människor i världen, lever i en sas förverkligad dystopi, känns som ett mänsklighetens misslyckande.
Diktaturer, fascism, nazism, rasism, förtryck av kvinnor, förtryck av alla som inte hör till makteliten, förtryck av oliktänkande och oliklevande, miljardstölder från folket till elitens giriga fickor, ogärningar i den ena eller andra gudens namn, listan är lång.
Det goda som görs i form av satsningar på skola och hälsovård för barn och kvinnor (gärna även för män), arbetet för att försvara och utveckla demokrati, olika former av hjälp via organisationer som Läkare utan gränser, RK, Rädda barnen, kyrkors och politiska organisationers hjälparbeten, forskning, fredsarbete, enskildas insatser för andras bästa osv. Väger det upp?
Räcker det för att nån gång skapa en värld i balans där mänskliga rättigheter styr? Där författare och andra fritt kan uttrycka sin mening, kritisera, debattera, utan att riskera annat än att motståndaren har bättre argument.
Är det ”goda” tillräckligt?
Tror inte det.
Det verkar inte som om ont kan med gott fördrivas. Men det gamla talesättet ”ont skall med ont fördrivas” är inget jag skulle vilja ha som rättesnöre.
Så, förgäves eller otillräckligt, det är ändå främst (litet kryphål där…) den vägen vi måste gå: stötta allt som i slutänden skulle kunna leda till en värld där mänskliga gemensamma rättigheter råder utan undantag. Utopin i stället för dystopin.
Fristadsförfattaren ler och ruskar på huvdet.
-Ni som lever här, ni förstår inte hur det är.
Jag får hens bok om ”folkmord” på tankar, engelska versionen.
Censur, tänker jag, gräver sig in i sinnet och skapar självcensur. Sen har sanningen dött.
Avdelning: Taggar: #fristadsförfattare #hotbild #exil #regimkritik #mänskligarättigheter #dystopi #utopi
Kommentera
Leta lockande lådor!
Det är något harrypotterskt över vissa boklådor. Ta till exempel Lello i Porto i Portugal. Min favoritbokhandel. Träpanelerna, den svängda trappan, portvinet…
Jag har besökt Lello&Irmâo, med den häftigt nygotiska fasaden, fem-sex gånger. Varje gång slagit mig ner i en fåtölj en trappa upp med en konstbok och lite portvin eller en kopp kaffe. Bläddrat, läst, om texten funnits på engelska. Njutit av atmosfären, av den överdådiga träinredningen (designer: Xavier Esteved) och av den märkliga känslan att höra till, fast jag ju verkligen inte gör det, som den tillfälliga besökare jag varit varje gång.
Önskar att jag kunde läsa portugisiska…
Lonley Planet anset Lelle&Irmâo vara världens tredje vackraste bokhandel. För mig, som inte sett alla, är den vackrast. So far.
Jag letar alltid boklådor när jag besöker städer. Ibland blir jag grymt besviken. Murder One Bookshop på Charing Cross Road i London gick efter 121 år som boklåda irl över till att verka via internet. 2009, ett sorgesamt märkesår…
För den inbitna anglofilen och deckarfantasten är Murder One dock fortfarande ett toppställe för att hitta brittiska deckare och böcker om deckare, om författare och allt kring dem. Men det är väldigt svårt att få till någon mysig bokhandelsatmosfär på nätet…
Den hittar jag i stället på hemmaplan i The English Bookshop i Uppsala, liksom i Drottninggatans bokhandel. I båda bokaffärerna finns intimiteten, den personiga servicen, mysfaktorn – om än inte den storslagna eller myskoskumma inredningsarkitekturen.
Många har förutspått boklådans död. Den tror jag inte på. Men för att hålla sin rumsliga bokhandel igång, måste man förstås göra, som många också gör i dag: arrangera författaraftnar, läsecirklar och kurser. Som när The English Bookshop låter författaren och psykologen James van Loon (Blue Magic Woman) berätta för crime novel writer-wannabees om hur man skriver deckare, formar intrig och karaktärer och allt vad det är.
Antikvariaten har också stor nätverksamhet. Och när det gäller lättare skönlitteratur konkurrens från olika former av välorganiserade loppisar där man i bokhyllorna numera kan hitta inte bara chic lit, deckare, kärleksromaner och barnböcker, utan också konstböcker, reseskildringar, poesi och…tja, det mesta.
Från min barndom och uppväxt i Norrköping minns jag Anderssons bokhandel som hade en antikvariatsdel i källaren och nya bökcer på gatuplanet. Den grundades 1843 av bokhandlare J.S. Nissen. 1907 rymde dåvarande bokhandlaren Ivar Ossian Humbla från sin familj, bokhandel och från Norrköping. Med sig hade han alla bokhandelns pengar. Bokhandeln gick i jonkurs och övertogs av Karl Wilhelm Andersson som bytte namn på rörelsen. Under det senaste halvseklet har den både bytt ägare några gånger och flyttat från sina gamla lokaler till ett centralt köpcentrum.
Men jag vill slå ett slag för de små lokala boklådorna. Handla där! Läs dina texter för liten publik där! Uppmuntra din lokala bokhandlare att engagera dig och andra för att göra den lilla bolådan till något alldeles extra med författaraftnar, bokdiskussioner och annat!
Och glöm inte att leta bokhandel i nästa stad du besöker!
Avdelning: Taggar: #harrypotterskt #träinredning #bokhandel #boklåda #mysfaktor #internet #deckare #poesi #skönlitteratur
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Smygtitt i författarlyan
1.
Jag måste döda någon, låta döda någon.
Eller hitta en annan infångare. En uppmärksamhetstrigger.
Snön ligger decimeterdjup, det är runt noll. Vitt och 50 nyanser av grått. Välkommen till Winterwonderland.
Den påpälsade kvinnan som går förbi på vägen mot affären har nån sorts älghorn – eller renhorn? – på huvudet. Hon är förmodligen inte verklig. En hallucination. Eller ett ovidkommande påhitt från min sida.
Hon hör inte hemma i den här texten. Nu vinkar hon, jag syns tydligt där jag sitter vid fönstret. Hej då hej då hej då, som dom säger i det här landskapet mitt i Sverige.
Fast det är det inte. Mitt i. Det är väl Östersund, en bra bit norrut, som är mitt i?
Kaffet har kallnat. Ingen har dött. Ingen jag känner i alla fall, hoppas jag.
Hitta på hitta på hitta på.
Inte utan nytt, varmt kaffe.
2.
Den döda kvinnan hängde från den krok i taket, där den tunga kristallkronan brukade hänga.
Lampeländet låg i soffan.
”Så, någon försöker inbilla oss, att den här spensliga personen först klättrar upp på stolen och tar ner kronan, som antagligen väger lika mycket som hon själv, och sedan klättrar upp igen, efter att varsamt ha lagt kronan i soffan, knyter fast en kraftig nylonlina i kroken, med en knop som till och med är hållfast i nylon, sedan lägger snaran om sin hals, sparkar undan stolen och hänger tills hon dör, skorrade kommissarie Löök på sin breda skånska.”
Nävars. Den där uppenbarligen mördade kvinnan får hänga där hon hänger för mitt vidkommande.
Om jag ska mörda någon – jag talar naturligtvis om ett fiktivt mord i en skönlitterär text – så får det bli med insulin. 100 enheter med insulinpenna (känns inte) i en roddbåt en bra bit ut från land. Så omärkligt som möjligt, kanske med hjälp av kyssar och tafsanden eller medan mördaren torkar sitt offer på ryggen efter ett bad. Sedan hoppar mördaren i vattnet, simmar hem, sätter sig i solen på ljugarbänken utanför sjötorpet med solkräm och deckare tills det kvällas. Då är det dags att ringa och oroligt anmäla offret försvunnet.
Om inte någon hittat ekan med den döde innan dess.
Men, vafan, här kommer en motorbåt med ekan på släp! Och räddningshelikoptern landar. Och ger intravenöst glukos.
Helvete! Jag är körd.
Mördaren, menar jag.
3.
”Hans tunga letade sig fram till punkten där…”
Nej, det går inte att riva av sexscenen redan i starten.
Det gäller att hitta ett crescendo. Att ropa till, hastigt som öppning, men sedan dra ner till ett pp som strax före slutet blir ett ff; att starta andante, fortsätta vivace, lugna ner till ett largo och slutligen stegra till vivace furioso och det där ff:et före den sista minutens mf-andante.
Piddelipom.
4. Ska det bli en bok av det här?! Lol. Tar iaf en gt och är därför J!
Fast…lovade mig själv att ha den korta inledningen klar i dag. Wtf. Då kör jag väl dårå. Såatt dårå.
”Hon kunde inte bestämma sig. Mössa eller barhuvad. Hon slängde med det långa röda håret framför spegeln i hallen. Fåfäng tvekan. Om en knapp halvtimme skulle blod och grå hjärnsubstans kleta samman hår och hårförlängningar till en stabbig massa på asfalten under järnvägsbron…”
Nåt sånt.
Rött hår och hårförlängningar, vem har det?
Skulle ni bra gärna vilja veta, va!
Jag också.
5.
De avhuggna händerna på kyrkorgelns klaviatur är ett annat grepp.
Hysterisk kantor, inställt bröllop, allmän fasa och förvirring.
Tills polisens tekniker konstaterar att händerna är av silikon.
DET är intressant! Så får det bli.
Då återstår att ta reda på vem organisten är, vem brud och brudgum, vem präst, familj och vänner. Det makabra skämtet, om det nu är ett skämt, är riktat mot någon.
Av vem mot vem och varför?
Dags att nåla upp personerna, med kort beskrivning, på väggen. Ett flödesschema bredvid. Idémoln, typ mindmapping, med ytterligare brännpunkter i handlingen.
Och så, efter femton koppar kaffe, själva plotten. Vad handlar det egentligen om?
Inte vet jag. Har inte kommit dit ännu. Kanske att… eller så är det…
Fån’t vi se då.
6. Solen skiner. Ska jag verkligen sitta här vid datorn? Ja, för tusan, svarar själens furir och nyper mig i örat.
Borde jag inte gå ut och träna min sega kropp, andas frisk luft, få lite solvitamin och bli en piggare, fräschare människa i stället?
Skriv, för tusan, väser furiren i örat.
Men för diabetesen. Vore det inte bra om jag idkade friluftsliv ett par timmar…
Skriv, ryter furiren och biter mig i kinden.
7. Banne mig om inte tanten med hornen går förbi igen! Nu åt andra hållet med sin dramaten uppenbart varufylld. Den vinglar lite i snön, hon är röd om kinderna och pustar. Vinkar vänligt igen.
Hej då hej då hej då!
Jag borde kanske gå ut och hjälpa henne…
Skriv mänska, vrålar furiren.
Jaja, jag ska bara hämta en kopp kaffe till.
Alltså, kantorn har fått migrän. Systerdottern, som är där på semester, hoppar in och tar bröllopet. När hon kommer uppför trappan till orgelläktaren hör hon sorlet i kyrkan. Spänning och förväntan, glädje. Brudparet och prästen står redo i vapenhuset. (Jag får brodera ut det där lite, göra oss bekanta med brudparet, notera den geografiska belägenheten, årstiden, vädret, sånt.) Hon går fram till orgeln…
Och då, pang på rödbetan, avhuggna händer, chock, panik.
Ska jag tänka Mankell, GW, kanske Robinson eller Cleeves? Eller bara köra på och se vad det blir.
8.
(Telefonen ringer.) Tjena! Jo, faktiskt, har precis börjat komma igång. Testade några skittråkiga öppningar, mainstream sådär. Men sen fick jag en idé och nu kör jag på den. Nä, det vet jag inte ännu. Nä, varken vem eller varför. Inte ens offret, faktiskt, Jo, alltså, händerna är av silikon. Känns ganska oskrivet. Det blir liksom en extra överraskning. Och lite knepigare. Någon eller några har en plan och en hantverksskicklighet. Eller om det är konst. Eller nån sorts dioramateknik, Vi får se. Jag ska googla lite där. Ja, fredag passar bra. Tre dagar, då hinner jag nog få ihop 20 000 tecken eller så. Så har vi lite att snacka om. Och du har ju redan…80 000! Forensikarna igång. Tusan vad du ligger före. Men det blir bra. Litet seminarium då och du tar med vin, va. Jag har frysen full av älg. CU!
Avdelning: Spänning Taggar: #död #mörd #intrig #inledning #hönga #avhuggnahänder #insulin #järnvägsbro #asfalt
Kommentera
