Recension
av Brev, Nelly Sachs
Två poeter i viktigt tidsdokument
Nelly Sachs och Paul Celan. Två av 1900-talets största poeter. Sachs levde i exil i Sverige efter att ha räddats undan andra världskrigets fasor, Celan tillbringade sin exil i Paris. Båda var av judisk börd och skrev dikter där språkexperiment samsades med religiös mystik. Kanske var det därför som deras brevväxling kom till stånd, med omväxlande dikter och ”vanliga” brev i utbyte. Vanliga inom citationstecken för att Sachs brev sällan är särskilt vanliga. Hon tillbringade många år på mentalsjukhus och även under sina friska perioder på Bergsundsstrand i Stockholm var hon ständigt paranoid.
Brevväxlingen blir märklig, dels på grund av denna paranoia och dels på grund av det som i mina ögon är en uppenbar ojämlikhet. Det är Sachs som skriver de flesta och de mest emotionella breven. Celan svarar med ömsinthet, men kortfattat och med en distans som Sachs inte var förmögen till.
Under en lång period är det enda längre brevet från Celan en vädjan till Sachs om att försöka få Celans hustrus etsningar utställda på något Stockholms-galleri. Detta trots att Sachs är intagen på Beckomberga. Att Celan inte orkade hänga med i de enorma känslosvängningarna har jag full förståelse för, men att han så plötsligt blir så mångordig när han själv kan tjäna på det är inte särskilt vackert.
I och med Sachs sjukdom och Celans distans blir det här en väldigt deprimerande bok, men icke desto mindre ett tidsdokument av stort värde för alla som förtrollats av Celans och Sachs lyrik.
Mottagen: 10 april 2012
Anmäl textfel
