LitteraturMagazinets recension
av Ångest, Hjärtats sånger, Pär Lagerkvist
En odödlig och en dödfödd diktsamling
"Ångest, ångest är min arvedel"... Känns orden igen? Ja, jag trodde väl det. Alla har vi varit unga och vilsna och det krävs rader som dessa för att fånga angstens väsen.
1916, vid 25 års ålder, gav Lagerkvist ut "Ångest", en diktsamling som sedan dess har haft en enorm kultstatus. "Ångest, ångest är min arvedel, mitt hjärtas sår, min strupes skri i världen" - hur många kan inte citera åtminstone början av denna vers? De orden är som en högrest staty i det poetiska svenska 1900-talet. De första raderna i Lagerkvists första diktsamling.
"Ångest" är en på många sätt modernistisk - eller snarare expressionistisk - diktsamling. Den är också ett totalt uttryck för ungdom, livsleda och desperation. Dikterna har en kraft som gör dem evigt inskrivna på massor av människoväggar, evigt omlästa av unga (och gamla). Senare i livet var Lagerkvist mera av en rimmande, klassicistisk poet - men här är han uttrycksfull med helt andra medel och det han uttrycker är mörker. Dikterna blir en textversion av Munchs "Skriet".
Nu är vi nästan hundra år längre fram i tiden - men "Ångest" håller. Den är på många sätt och vis lika fräsch, ren och skrikande desperat som då. En nyutgåva är därför på alla sätt berättigad. Dessutom har förlaget Tranan valt att inom samma pärmar återutge diktsamling nummer två från Lagerkvists penna, "Hjärtats sånger" som utkom 1926 - det vill säga, hela tio år senare.
I "Hjärtats sånger" är tonen en annan. Helt annan. Här är vi inne på det rimmande, det klassicistiska, men utan den finslipning, förfining, finish som möter oss i Lagerkvists senare, lika kultförklara dikter, de som så ofta dyker upp i dödsannonser och som verkligen lyckas beskriva människovarandet. Längtan, sorg och lycka.
"Hjärtats sånger" innehåller ingenting av detta. Förutom en avdelning med intressanta prosadikter är detta föga mer än osäkra, trötta och uttröttande upprepningar av redan tidigare söndernötta poetiska symboler. Detta är en poet som inte har hittat sin form, sitt språk.
Jag har svårt att förstå varför Tranan har valt att ge ut dessa två diktsamlingar tillsammans. De har så lite gemensamt. De tillför inte varandra någonting. Hur mycket klokt Erik Berqvist än skriver om "Hjärtats sånger" i sitt efterord så tror jag att förlaget gör Lagerkvist - och "Ångest" - en otjänst genom sammanförandet. Låt "Ångest" tala för sig själv!
Dessutom är det tråkigt med en sidlayout där det är närmast omöjligt att skilja mellan nya dikter och längre dikter som fortsätter från föregående sida. Sådana detaljer, tillsammans med fel i baksidestexten, ger tyvärr ett taffligt intryck som jag annars inte all förknippar med Tranan.
Detta gäller dock utgåvan. Lagerkvists ord äger samma styrka (och trötthet) oavsett yttre former.
Mottagen: 14 mars 2013
Anmäl textfel
