
Arga manifest
Jag har läst två manifest på sistone: "Queer Nation-manifestet" och "SCUM-manifestet". Texten som lade grunden till den ilskan queeraktivismen, i spåren av aids, och så en av de mest omdiskuterade moderna texterna någonsin.
"Queer Nation-manifestet" finns fritt tillgängligt på nätet, i svensk översättning tack vare Lesbisk Pocket - sedan start har Queer Nations manifest bara varit menat för icke-kommersiell spridning. "SCUM-manifestet" av Valerie Solanas har Sara Stridsbergs översatt och skrivit ett intressant förord till.
Vad är då skillnaderna - och likheterna?
Queermanifestet, som det också kallas, skrevs anonymt och handlar om ilska gentemot det heterosexuella majoritetssamhället som lät så många ur minoriteten dö i aids. Som Gardell visat var Sverige usla på att ta hand om sina minoriteter när de blev sjuka. För mycket skambeläggande, för lite hjälp, helt enkelt. USA var inte ett dugg bättre.
Queer Nation betraktar detta som ett folkmord. De queera har fått dö utan att bli sörjda av majoriteten, som snarare verkar fira deras bortgång. De överlevande är trötta på att be om respekt. Nu tänker de kräva den. Queerakvitismen handlade just om att kräva med ilska istället för att be med rädsla. Det handlade om att ta makten, kräva rättigheter. "We're here, we're queer, get used to it". Det är ni som ska vänja er - inte vi som ska anpassa oss.
SCUM (Society for Cutting Up Men) är en argumenterande text om att männen har tjänat ut sin roll och borde utrotas. Att männen är sämre, männen är ofullständiga kvinnor, männen borde självmant begå massjälvmord så fort de inser sin egen uselhet. Det är hatisk text, en arg text, som kan tolkas och diskuteras ur en mängd olika vinklar. Den är ganska omöjlig att leva efter, men intressant att ta del av.
Jag nöjer mig med att konstatera att queer-manifestet och SCUM-manifestet faktiskt har en del gemensamt. Utifrån en position i en förtryckt grupp får någon nog och säger att förtryckarna helt har förbrukat sina rättigheter. Kalla det vad du vill. Ilskan är lika förtvivlad ändå.
Taggar: #kvinnlighet #manlighet #genus #queer #hbtq #feminism #manifest
Obligatorisk läsning!
Jag får erkänna det direkt: jag var väldigt skeptisk till Liv Strömqvist väldigt länge och hade svårt att hänga med i hypen över hennes serier. Först med sin förra bok, "Ja till liv", började hon vinna över mig på sin sida. Med nya albumet "Kunskapens frukt" är jag definitivt frälst.
Där Strömqvists tidiga album varit ganska spretiga har "Kunskapens frukt" en sylvass, knivskarp riktning. Det faktaboksdrag som ofta funnits hos Strömqvist når här en väldigt personlig blomning. Det är bara att luta sig tillbaka och insupa nya kunskaper, komplett med referenssystem!
"Kunskapens frukt" handlar om kvinnans könsorgan. Hur kommer det sig att så många kvinnor vill operera sina blygdläppar så att de blir mindre? Varför är det ett hot om kvinnans könsorgan är stort, tar plats, breder ut sig? Kan det hänga ihop med att det enda som räknas på kvinnans kön egentligen inte är det yttre utan själva slidan, för att bara just den ryms i vår logik kring sex och befruktning?
Vilken historia har kvinnans kön - vad har ändrats i hur vi ser på könsorgan? Hur kommer det sig att kvinnor idag anses ha svårt att få orgasm, medan det tidigare har funnits uttalanden om att kvinnor tenderar att komma för tidigt? Hur påverkades synen på sex av att man tidigare trodde att kvinnan måste få orgasm för att kunna bli med barn?
Hur kommer det sig att vi idag ser på mannen som mer sexuellt driftigt än kvinnan, medan kvinnan tidigare setts som den liderliga, känslostyrda som lockar med sig den annars logiske mannen? Varför ska kvinnor behöva känna att deras kön är ofräscha? Och varför ses mensblod som äckligt idag när det tidigare har tilldelats magiska egenskaper?
Mycket av könsroller och tänk kring sex är så extremt tidsbundet. Just detta visar Strömqvist. Ett viktigt ämne - extremt väl genomfört. Många har sagt det och jag upprepar: Obligatorisk läsning!
Alltså: Läs "Kunskapens frukt". Det är inte en uppmaning. Det är en order.
Avdelning: Serier Taggar: #feminism #kvinnligt #hyllning


Munro skriver starkt om genus
Jag har aldrig tidigare läst Alice Munros noveller, hur jag nu har kunnat undgå det. När hon fick Nobelpriset kastade jag mig inte över de böcker av henne som jag hade hemma, utan lånade ut dem. För en vecka sedan fick jag tillbaka de bägge böcker, ”Dance of the Happy Shades” och ”To Much Happiness”. I den förra, som var Munros debut och utkom redan 1968, finns en novell med namnet ”Boys and Girls”. En novell som fick mig att överösa marginalerna med utropstecken.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #noveller #novellsamling #genus #kön #feminism #barndom #uppväxt #kvinnligt #Nobelpriset


Det finns många fler än 50 nyanser
Sitter just nu och lyssnar på Frida Hyvönens låt "Pony", som känns som en intressant kommentar till 50 nyanser, som ju aktualiserats nu i och med att hela trilogin varit lös inspiration för sexiga underkläder. Ett sätt att tjäna pengar på ungefär samma sorts marknadsföring som vanligt, bara lite extra kryddad - inte med BDSM förstås, men med lite vaga antydningar till underkastelse.
Kan BDSM vara intressant? Absolut! "Pony" har rader som dessa:
A stable’s where you learn to be in charge and not take shit
Dress to the occasion
Leather boots and a stiff black whip
I don’t even have to use it
I just hold it like this
Pony knows when she sees it
That does she not behave she’ll get to taste it
Pony knows when she sees it
That does she not obey she’ll make me use it
[...]
Tickle the palm of my hand with grey eager lips
I give you sugar pony if you give me obedience
Tickle the palm of my hand with grey eager lips
I give you sugar pony if you give me this
Här tycker jag att vi har intressanta anspelningar på underkastelse och lydnad, två krafter som vi människor ju har en tendens att hänfalla åt. Och även i litteraturen finns det spännande exempel. Vad sägs om "Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen" av Bjørn Rasmussen, där vi både har hästar, ridlärare med piska, självskadebeteende och en massa sex.
Eller vad som helst av Christine Falkenland. Här snackar vi sexdrypande skildringar som är rejält obehagliga på många plan och samtidigt fängslande. Gertrud Hellbrand är en annan gigant i genren.
Men om jag ska läsa något om BDSM eller sex över huvud taget så ska det vara mångbottnat. Det ska våga gå över gränser på ett intressant sätt, något som ger upphov till frågor, tankar, känslor. Det ska beröra, både genom obehag och spänning. Det ska inte lämna mig likgiltig - men det ska gå att läsa in saker i skildringarna.
Det, vågar jag påstå, är något helt annat än fler dussinberättelser som dryper av förlegade könsroller och unkna värderingar i största allmänhet. Det är inget fel på sexuella lekar och praktiker som leker med dominans och undergivenhet, men det krävs mer än lite blaskig BDSM för att göra ett verk riktigt angeläget.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #50 nyanser #sexualitet #genus #feminism #musik


Alla barn har inte en "mamma och pappa"
På mitt jobb försöker vi tänka normkritiskt. Att inte gå in och tillskriva folk vissa relationer eller egenskaper för att vi förutsätter en viss sexualitet, en viss könsidentitet, och så vidare. Det handlar om att hellre säga partner än pojkvän/flickvän/fru/make ifall vi vet att personen har en partner, men inte vet könet på denna. Vet vi inte om personen har en partner ska vi självklart inte förutsätta att så är fallet! Hen kanske har två, tre eller ingen alls.
Avdelning: Barn Taggar: #genus #normkritik #normer #familjer #föräldrar #feminism #bibliotek


Pittstim
Det här är en uppföljare på Fittstim som jag sorgligt nog inte har läst. Fittstim fokuserade på feminism och kvinnoroll - Pittstim fokuserar på feminism och mansroll. Här möter vi homosexualitet, kriminalitet och våld, otrohet, ätstörningar. Allt är ur unga manliga skribenters perspektiv. Ingen text är dålig. Varje text väcker tankar och känslor. Kort sagt en riktigt lyckad antologi som både läsas av alla människor, oavsett könsidentitet.
Betyg: 7/10
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hbtq #hyllning #läslycka #feminism #genus


Henrik Ibsen – Et dukkehjem
9/10
Så effektivt, precist och fint skriven. Perfekt upplagd intrig. Jag måste läsa Hedda Gabler också!
Jag förälskar mig i detta dockhem, fäster mig vid Nora främst men även vid de andra. Hon provocerar mig först med sin naiva aningslöshet – men hon växer för varje akt. Det naiva visar sig vara en del av hennes docktillvaro, hon blir så som pappan och mannen vill ha henne. Hon är lika operfekt som alla andra i dramat. De är människor, inte karaktärer.
Väldigt intressant att läsa, men ännu mer givande. Här finns en tidlöshet. Visst kan man analysera men främst upplever jag, och njuter. Mycket givande att läsa mer om dramat och om Ibsen. Det ligger ju verkliga händelser bakom: En vän till Ibsen lånade pengar för att rädda sin sjuke man. När han upptäckte det krävde han skilsmässa och fick vårdnaden om deras nyfödda barn.
Nu ska jag bara läsa på svenska och engelska också - men jag misstänker att originalet, som alltid, är bäst :-)
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #hyllning #teater #Norge #genus #feminism #pjäser #dramatik #favoriter #läslycka #språkglädje


Nina Hemmingsson - Jag är din flickvän nu
Jag har länge gillat Hemmingssons seriestrippar och velat läsa någon av hennes album, men de har varit VÄLDIGT utlånade på biblioteket. Nu hittade jag i alla fall Jag är din flickvän nu och var lite rädd att så mycket Hemmingsson på en gång skulle bli för mycket. Så var inte fallet! Även om här finns mycket mörker och svart humor så är det alltid roligt, eller snarare dråpligt. Jag kommer definitivt att läsa Hemmingssons andra album!
Avdelning: Serier Taggar: #recension #hyllning #mörkt #satir #genus #feminism


Liv Strömquist - Prins Charles känsla
Liv Strömquists serier handlar om diverse kvinnorelaterade/feministiska frågor, ofta med sociologisk ingång. Långa partier av serieboken är helt enkelt förklaringar av olika sociologiska genusteorier, men illustrerade. Och så långt allt väl, men illustrationerna - det vill säga själva serien - ger ett hafsigt intryck och tillför ganska sällan något väsentligt till texten. Många av serierna handlar om till exempel polygami kontra monogami och även jag, som inte är alldeles opolygam, blir i slutänden lite trött. Sluta racka ner på monogami! Och jag förstod vad du menade redan för 20 sidor sedan!!
Vissa av serierna är klart intressanta, det ska jag inte hymla om. T.ex. klappar mitt littvetarhjärta lite extra fort i serien om Victoria Benedictsson. Och jo, Strömquist har sina poänger. Men övertydligheten stör och jag blir inte särskilt lockad att fortsätta läsa Strömquist. Ej heller förstår jag riktigt hajpen. Gör du?
Betyg: 5/10
Avdelning: Serier Taggar: #recension #sågningar #feminism #genus #satir


Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd
I Kvinnor och äppelträd skildras Sofi som dränker sig för att hon inte längre står ut med att hennes by ser ner på henne. Sofi är död efter ett enda kapitel och därefter får vi följa två av hennes ättlingar i tredje led: Ellen och Sally. Deras uppväxter skildras episodiskt men levande. I samma ganska hoppande berättarstil, med många sidoberättelser om helt andra personer, delges jag det vuxenliv då de två kvinnorna lever bäst de kan och föder stora barnskaror som de ska försöka finna mat åt. De är ganska olika, ödmjuka Ellen och bitska Sally, men stöttar alltid varandra. Varje personporträtt i Kvinnor och äppelträd är ömsint tecknat med genuin kärlek. Få karaktärer skildras ensidigt, ingen är antingen ond eller god.
Kvinnor och äppelträd är skriven på ett underbart, målande språk, med ord som plommonskog och blekeäng. Naturskildringarna är många, vilket förvånade mig; jag hade inte riktigt förknippat Martinson med så pass poetiska ordmålningar om skog och stjärnrymder, men å andra sidan är denna debutroman väldigt annorlunda jämfört med Mor gifter sig. Martinson skildrar fattigdom och djupaste armod, detaljerat och med en känslomässig rikedom. Hon får mig verkligen att förstå den djupaste innebörden i det hon skriver: hur ett stekt ägg till middagens sill och potatis är stor lyx. Hur människor kan finnas för varandra trots att de knappt har nog åt sig själva.
Tyvärr är romanens slut alldeles för svagt och rosenskimrande. Jag misstänker att Bonniers, som förmådde Martinson att plocka bort en abort-scen, också bedrev övertalning vad gäller de sista sidorna. Även på andra sätt är denna debutroman inte alls helgjuten, men den är en äkta läsupplevelse som jag bär med mig djupt i hjärtat. Jag kommer absolut att läsa än mer Martinson!
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #fattigdom #klassiska kvinnor #språkglädje #kvinnligt #manligt #feminism


Sara Stridsberg - Medealand
Här är Medea psykiskt sjuk, självdestruktiv, tidvis intagen, ibland med sin kropp som emotionell handelsvara, en flykting som inte får stanna av humanitära skäl utan ska utvisas, en manipulativ människa i djupaste nöd som kan döda för att hämnas när hon inte blir bemött med kärlek. Till och med döda sina egna barn. De som är döda när pjäsen börjar. Eller lever de ännu?
Är de där i vita rockar läkaren och sköterskan eller gudinnan och medhjälparen? Är modern ett spöke eller en hallucinerad skugga? Här finns mycket som inte går att slå fast. Här finns diverse anspelningar på Södergran och Lysistrate. Här finns en styrka, en kraft, en råhet, en desperation som gör att jag både skulle ha gett allt för att se den på scen, och aldrig skulle ha velat utsätta mig själv för den pärsen.
Jag kanske reagerar starkare än andra för att där jag växte upp fanns en familj med ett äldre barn och nyfödda tvillingar och en mamma som fått förlossningspsykos. Hon hade en stödperson hos sig hela dagarna, men en morgon kom stödpersonen för sent och pappan hade bråttom och under den tid hon var ensam hemma hann mamman döda barnen och ta en tablettöverdos. Hon kördes till sjukhus, magpumpades och överlevde för att sedan hamna på rättspsyk där hon så småningom kom ur psykosen men aldrig kom undan det hon gjort.
Jag gillade aldrig Euripides Medea, men nu känner jag mig lite, lite sugen på en omläsning...
Betyg: 8/10
Citat ur pjäsen:
"Du kan springa, men du kan aldrig försvinna."
"Jag antar att han ljuger henne full med skit och knullar henne tills hon skriker."
"Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön."
"Jag är inte rädd för okända. Jag är bara rädd för dem jag älskar. En främling kan aldrig skada mig."
"Vad är egentligen en mor utan sina barn? (tystnad) En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."
"Den svarta rosen. Svindeln. Sekundresan ut bland stjärnorna och tillbaka."
"Min kärlek är ett terrordåd."
"Jag drömde att en fjäril flög ut ur min mun och sade att jag var förlåten."
"En mor går upp på berget med sin yngsta son. Himlen är fet och molnen gnistrar. Det tar dagar att ta sig dit på knubbiga små ben, men han älskar äventyret. På toppen av berget hjälper han henne att samla ihop kvistar och ruttnande löv. Hon förbereder en eldstad. ... Hon väntar på att någonting ska stoppa henne. Hon väntar på att Gudarna ska kliva ner ur himlanrna och skona henne och ta allt det brännbara ur hennes händer. Men det finns ingen Gud. Ljuset dör."
"Blunda nu mina älsklingar. Allt ska bli bra, min lilla Tiger. Ingenting kommer att hända oss mer. Mamma ska ta er in i det mjuka, ljuvliga mökret."
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäser #dramatik #feminism #genus


Loka Kanarp - Pärlor och patroner
Pärlor och patroner består av 60 historiska kvinnoporträtt i serieform. 4 rutor per person. Lite som 80 romaner för dig som har bråttom - och hela det upplägget gjorde mig väldigt skeptisk. Hur ska något relevant kunna sägas på så lite utrymme? Men Kanarp lyckas väl med att få mig intresserad av att läsa vidare. Här finns många porträtt av för mig bekanta personer men också fullkomliga insikter och även när jag är någorlunda bekant med den som beskrivs avslöjas ofta saker jag inte hade en aning om.
Dessutom är det ett klart plus att Kanarp skriver även om väldigt osympatiska damer - och att hon, när det gäller Erkända personer, aldrig väjer för de mindre bra sidorna. Ja, Coco Chanel VAR antisemit. Ja, Alva Myrdal hade stor skuld i tvångssteriliseringarna. Etc. Dessutom lyckas Kanarp ofta, i samspelet mellan bild och text, hitta en twist som gör att de fyra rutorna blir avsevärt större än sitt egentliga format. Så, jo, jag gillar och rekommenderar!
Betyg: 8/10
Avdelning: Serier Taggar: #recension #hyllning #klassiska kvinnor #feminism #genus #läslycka


Nanna Johansson - Fulheten
Nanna Johanssons seriealbum Fulheten är en samling teckningar som tidigare har publicerats på Johanssons hemsida. De är ofta feministiska men rör sig ungefär lika ofta kring kiss-och-bajshumor eller rena absurditeter. Johansson har en tendens att använda ungefär samma komiska knep: antingen överdriver hon befintliga företeelser litegrann, eller så vänder hon på dem så att män i stringkalsonger blir våldtagna. Ett effektivt knep, men det blir lite tröttsamt i längden, liksom fascinationen för kroppsvätskor. Sammanfattningsvis bör de här serierna avnjutas ett par i taget, alla på en gång är inte att rekommendera.
Betyg: 6/10
Avdelning: Serier Taggar: #recension #satir #feminism #genus #absurt


Ellen Key - Missbrukad kvinnokraft
Jag förväntade mig nog att jag skulle bli väldigt upprörd av Keys "särartsfeminism", men jag visste ju ganska precis vad som stod och det var inte värre att läsa än att höra talas om. Dessutom kommer en ju inte ifrån att Key tillhör en förgången tid och som tidsdokument är Missbrukad kvinnokraft obetalbart. Jag läser en kurs om 1890-talet, då den här boken skrevs, och kan konstatera att andra (t.ex. Helena Nybloms I kvinnofrågan) drar åt samma håll. Det var tidsandan och det kommer man inte ifrån.
Dessutom var Key skicklig på att argumentera, hur "fel" jag än tycker att argumenten är. Efter att ha läst Claudia Lindéns avhandling om Key har jag dessutom en mycket större förståelse för vad Key egentligen menade och jag rekommenderar verkligen den som vill läsa Missbrukad kvinnokraft att också ta en vals med Lindéns matiga men läsvänliga avhandling!
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #klassiska kvinnor #feminism


Två dramer av Frida Stéenhoff
På 1880-talet var ett antal kvinnliga dramatiker mycket inflytelserika. De fick dramer uppförda på stora scener, sågs och diskuterades. I tre inlägg här framöver kommer tre av dessa dramatiker att presenteras, två dramer vardera.
Frida Stéenhoff (1865-1945) formulerade den av Ellen Key snodda frasen "barnets århundrade" och var dessutom den som 1903 introducerade begreppet feminism i Sveriges debatt. Hon skrev sju dramer, många essäsamlingar och övriga skrifter, samt några romaner och novellsamlingar. På internet finns internetarkiv med pjäser vars upphovsrätt går ut, men Frida Stéenhoff är tyvärr en sällsynt syn där. Däremot har Rosenlarv förlag nyligen givit ut de båda pjäserna härunder
– Lejonets unge (1886)
Stéenhoffs debutpjäs, som förespråkar preventivmedel och fri kärlek. Den vuxne oäktingen Adil bor hos sin faster, som är ateist men gift med en liberal biskop. Upprörda känslor jäser i småstaden. När Adil inleder en utomäktenskaplig relation med konstnärinnan Saga, dotter till en radikal skribent, ställs saker på sin spets. Utsökt språkbehandling. Jag gillar!
– Den smala vägen (1910)
Ainas bror dör och det visar sig att han hade en oäkta son som han aldrig kändes vid. Eftersom han inte hade några "äkta" barn är det Aina, eller rättare sagt hennes man och vuxne son, som har rätt till arvet. För Aina är det självklart att de ska avstå sitt arv till den unge oäktingen, Sven, men Aina finner sig i en situation där hon är motarbetad av sin egen familj som visar sig ha helt andra ideal än henne själv. Den smala vägen är en pjäs som får mig att tänka och känna, för även om själva det moraliska dilemmat är daterat så finns här något allmängiltigt etiskt.
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #klassiska kvinnor #feminism #genus #kärlek #sexualitet


Nina Hemmingsson - Så jävla normal
Detta är min andra Hemmingsson-bok, tidigare har jag läst Jag är din flickvän nu. I jämförelse innehåller Så jävla normal inte seriestrippar på samma sätt utan här är det bilder snarare än serier, ibland bara bild och ibland text, men mycket längre ifrån serienormerna och närmre ren bildkonst/tavelkonst. Jag gillar båda sätten som Hemmingsson tecknar på men den här stilen blir mera dubbeltydig och mindre övertydlig, vilket jag verkligen uppskattar. Jag kommer definitivt att läsa allt av Hemmingsson.
Betyg: 9/10
Avdelning: Serier Taggar: #recension #hyllning #favoriter #läslycka #feminism #genus #konst #satir


Bitterfittan
Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.
Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl - inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.
Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar - slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland - riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #genus #feminism #hyllning #föräldraskap


Jean Rhys - Sargassohavet
Detta är en feministisk postkolonial modern klassiker. Låter det alldeles för komplicerat? Förhoppningsvis inte, för Sargassohavet är vare sig förenklad eller komplicerad. Det är inte heller någon omfångsrik bok, men de få sidorna är tätt packade med innehåll och känsla.
Här berättas om Bertha Mason, "den galna kvinnan på vinden" i Jane Eyre. Mr Rochesters första fru som han importerade från Västindien och sedan gömde undan när hon blev vansinnig. Jean Rhys väljer att berätta hela Bertha Masons livsöde, från den fattiga barndomen som "vit kackerlacka" mitt bland en nyligen frigiven svart befolkning till den dag då hon dör. Vi får också ta del av Mr Rochesters tankar och får en fiktiv men djup inblick i dåtidens västindiska samhälle.
Sargassohavet är ingen bok jag blir glad av, men den är riktigt välskriven med ett viktigt och starkt innehåll. Jag förstår varför Sargassohavet - utgiven 1966 - redan räknas som klassiker.
Avdelning: Klassiker Taggar: #recension #hyllning #feminism #klassiska kvinnor #kortromaner #obehagligt bra #moderna klassiker #genus #obehagligt bra #tungt #mörkt

