LitteraturMagazinets recension
av Meridian. Samlad prosa, Ellerströms förlag
Prosa från en stilbildande poet
I sina prosatexter funderar poeten Paul Celan kring den estetiska dimensionen av poesin – och om hur det är att som jude och son till föräldrar som dog i nazisternas koncentrationsläger skriva dikter på tyska.
2010-talet har så här långt varit ett bra decennium i Sverige för den som tycker om Paul Celan – en av de mest intressanta och stilbildande poeterna sprungna ur efterkrigstidens Europa.
2011 kom ”Den stora tidlösan” – ett gediget urval från åtta av Celans totalt tolv diktsamlingar (varav tre publicerats efter hans död) – tätt följd av två brevväxlingar mellan honom och poeterna Nelly Sachs (2011) och Ingeborg Bachmann (2012).
Tidigare översättningar var alla en aning bökiga att få tag på innan dess – förutom möjligtvis på vissa välsorterade bibliotek. Jag minns fortfarande hur glad jag blev när jag som arton-nittonårig litteraturstudent (någonstans runt 2008-09) på ett antikvariat i Linköping fann ett exemplar av Lyrikvännen från 1982 som innehöll åtminstone nästan femton sidor dikter av Paul Celan, vid sidan av brev, utdrag ur tal, samt några längre texter om denne så hemlighetsfulle poet. Äntligen ett exemplar man i lugn och ro kunde läsa och tumma på utan att någonsin behöva oroa sig för slitage eller att lånetiden skulle gå ut!
Men det var då.
Nu är det tid för ytterligare en bok av Celan i översättning av Lars-Inge Nilsson, men i ett lite mer blygsamt format. Den heter ”Meridian” och innefattar Celans samlade prosa.
Prosatexterna spänner mellan 1948 och 1969 (året innan han tog livet av sig genom att dränka sig i Seine) och innefattar såväl tal och brev som svar på lite olika frågor som ställts honom från diverse tidningar. Dessutom innehåller den ett par poetiska essäer och några vackra aforism-liknande sentenser och prosapoem:
Så stor var hans kärlek till henne att den hade kunnat trycka upp locket på hans likkista – om inte blomman som hon lagt på den hade varit så tung.
Liksom i raden ovan, om blommans oerhörda (symboliska?) tyngd, karaktäriseras många av de kortare sentenserna av att olika egenskaper, subjekt-objekt, aktiv-passiv, bytt plats – precis som i strofen ”Herren bröt brödet, brödet bröt Herren” ur diktsamlingen ”Fadensonnen”. De är, förutom att vara fantastiskt vackra, en stimulerande och omvälvande läsning.
Men ett flertal av talen och texterna handlar så klart också om dikten.
En intressant text från 1958 handlar till exempel om att skriva poesi på tyska. Att här inte tänka på Theodor W. Adornos fras: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” tycks oundvikligt. Paul Celan var född och uppvuxen i staden Czernowitz, i Bukovina, som på den tiden räknades till Rumänien. Eftersom han var av judisk börd och båda hans föräldrar mördades av nazisterna, har det hänt att han kritiserats för att skriva all sin poesi på tyska (med undantag för de mer surrealistiska ”De rumänska dikterna”). Men tyskan var trots allt hans modersmål. Enligt skådespelerskan Ruth Lackner – och som han besjungit i ett flertal av sina dikter – ska han som svar på kritiken ha sagt: ”Bara på modersmålet kan man vittna om sin sanning, på ett främmande språk ljuger skalden.”
Andra texter i ”Meridian” behandlar dock dikten ur en mer estetisk synvinkel, texter som både är tankeväckande och rent utav vackra som dikter i sig. De handlar om dikten som ”det ödesbestämt unika i språket”, som ”det absurdas majestät, vittnande för det mänskligas närvaro”; om en medvetenhet om ”de av språket uppdragna gränserna, de av språket öppnade möjligheterna”.
Dessa korta texter utgör ett perfekt komplement till hans författarskap, ett författarskap som är så öppet, så gränsöverskridande, att det ter sig dunkelt, tangerande något mystiskt bortom – som han skriver i diktsamlingen ”Atemwende”:
allt är mindre, än
det är,
allt är mer.
Mottagen: 22 oktober 2014
Anmäl textfel
