LitteraturMagazinets recension
av Scharlakan, Tuija Nieminen Kristofersson
Lite för snyggt diktat
För tretton år sedan gav Tuija Nieminen Kristofersson ut en bok som i mina ögon är av de mest fulländade diktsamlingarna någonsin. Jag menar "dikt i D:ets mage", som fick mig att förstå hur mycket en poet kan göra med orden.
Ingen av Nieminen Kristoferssons senare diktsamlingar har tyvärr levt upp till den höjden, vilket även är fallet för hennes senaste: "Scharlakan". Men även om jag inte hittar riktigt samma fullödiga helhet i "Scharlakan" så hittar jag en poesi skriven med säker hand och på en lagom förståelig, lagom oförståeligt anad nivå.
De olika avdelningarna i "Scharlakan "har olika fokus och den första är på många sätt den starkaste - det blir lätt så när poesi lånar medicinens språk och låter oss ana sjukdomstillstånd, akuta faror, smärta och skräck inför kroppens ohållbarhet.
var det huvudet, skallbasen
att inte röra sig ur detta skikt av sprucket sprk
benflisor skrapar mot typerna
markera allt på lingua interrupta
in i det visuella registrerandet
vid vägkanten en annan bil
vänd åt fel håll
framför en ruta som har krackelerat
Övriga avdelningar är mer stillsamma, inte lika direkt indragande - men för den som dröjer med blicken över orden finns här helt klart djup och resonansbotten. Nieminen Kristofersson rör sig bakåt genom decennier och generationer, utforskar gamla bilder, släktband - människoöden.
Denna poesi jobbar mindre med direkta språkexperiment och mer med sammansättningar av meningar, yttranden, med varandra så att de klingar tillsammans:
tungan klistrade fast i gommen jag såg hönan utan huvud
en barnslig åtbörd fingrar som krossade vinbär
Jag uppskattar arbetsmetoden, sättet att skapa luckor likväl som broar mellan olika ord och innehåll. Trots att få saker sägs rakt ut, trots att jag sällan helt förstår vad som pågår, vibrerar dikterna emellanåt av ett snudd på klassiskt allvar:
jag tror på kroppens nerbrytning och på något som är utöver
att du höll i min häl, min babyhäl och blåste in en del av din ande
ända upp till fontanellen där den ryckte under hinnan
att Hermes var glömsk, du kom ihåg och hälbenet läkte foten läkte
och jag lekte med bandage och bår och du blev alltid frisk och steg upp
hämtade in katten och höll om oss båda
I sådana ögonblick är detta en rymd av minnen, känslor, tankar, vackert uttryckta - och aldrig för klart utsagda. Av de två bilagorna bidrar den första med mer djup, genom att tolkningsförslag som är nya dikter med nya djup, medan den andra - som förklarar olika ord och begrepp - bara känns onödig och mysteriedödande. Låt mig som läsare antingen förstå, googla eller bara ana, men bespara mig de fixa och färdiga svaren.
Annars är det svårt att säga något direkt kritiskt, förutom kanske att det i slutänden blir lite för polerat, en aning för snyggt. Det saknas några rejäla revor i texten där mera mörker och kaos kunde tränga in.
Mottagen: 13 augusti 2013
Anmäl textfel
