Sebastian Lönnlöv
Gräsmattans hämnd
Richard Brautigans "In Watermelon Suger" är en helt hejdlöst bra roman. "Glödlampan bara fortsätter lysa" är en lika hejdlöst bra diktsamling. "Gräsmattans hämnd", en samling noveller av Brautigan, är helt klart lättsmält, snabbläst och underhållande med sina absurda berättelser där allting kan hända och vare sig fysiska eller lexikala lagar gäller - men den är inte alls oförglömlig. Tvärtom har jag svårt att, så här i efterhand, riktigt slå fast innehållet i boken. Däremot är jag mycket nyfiken på resten av Brautigans produktion.
Så tack för underhållningen, "Gräsmattans hämnd", men nu går jag vidare mot andra vidder av hejdlöshet!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #noveller #novellsamlingar #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Beatriz Potter - Mus-sagor
Jag gillar barnlittetatur och har aldrig läst Potter så jag tänkte att en bok med fyra illustrerade sagor om möss kunde vara ganska kul. Tyvärr var det alldeles för sockervaddssliskigt och inte alls min kopp te. Barnlitteratur får gärna vara gullig, men det behöver vara något i soppan som antingen stämmer eller skaver. Här skedde ingetdera. Bara ett lätt illamående uppkom och det var ju inte direkt meningen. Finns det annat av Potter som är mera läsvärt eller är allt så här sötklibbigt?
Betyg: 4/10
Avdelning: Barn Taggar: #recension #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Mats Söderlund - Komage
Den här diktsamlingen av Mats Söderlund är ingenting speciellt. Det kan ha berott på mitt humör just då, men faktum är att jag läste den utan att den lämnade några särskilda spår efter sig. Visst är det intressant poesi, men: nu efteråt minns jag egentligen ingenting. Däremot minns jag flera saker ur Söderlunds "Hyperparasiterna", trots att det är flera år sedan jag läste den. Alltså är det något fel, antingen på diktsamlingen - eller på mig.
Betyg: 6/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sofia Broomé - Egentligen älskar jag en annan
Den här sammahängande novellsamlingen - eller kortromanen? - eller prosalyriksamlingen? - kretsar kring en kvinna som kallas Snövit och hennes relationer till män. Broomé skriver experimentellt och det brukar jag gilla, men här blir slutintrycket att det inte finns nog med kärna i boken. Jag saknar något centralt, en drivkraft. Nu läser jag men utan att bli särskilt belönad och utan att boken lämnar några intryck - och det är inget vidare omdöme.
Betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #poesi #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Kristina Lugn - Stulna juveler
Vad handlar "Stulna juveler" om? En psykiater som våldtar sin patient och sedan friar? En analysand som blivit kär i och ska gifta sig med sin analytiker? En analytiker som tänker gifta sig med sin analysands dotter? En ST-läkare som blir kär i sin handledares dotter? En änkling som bara kan älska den döda? Allt, på samma gång! Det blir lite rörigt och väldigt absurt, men språkhanteringen är superb! Barnet längtar efter någon som ”klipper av banden mellan mödrar och barn” och ”befriar mig från mitt modersmål”. Majvor, poet och analysand, lovar att ”riva praktiskt taget hela svartbygget i mitt hjärta” – ”Det enda jag sparar är källarförrådet”. Här finns klara kopplingar till Freud och det undermedvetna. Camilla vars mamma begått självmord säger att ”Den stora högtiden för dem som älskar de döda är att ingen kan ta dem ifrån oss längre, inte ens de själva.”
Huvudperson är alltså poeten Majvor Lysén-Axén och Lugn driver med kroppsfixerad lyrik när hon låter analytikern imitera Majvors poesi: ”Moderkakan. Dubbelhakan. Underfettet. Lossnar från skelettet.” Karaktärerna kan rätt vad det är brista ut i rimmande sång och vissa partier är rena poesin. Det är nog min största invändning - att detta är mer poesi än dramatik, att språket hamnar i centrum och handlingen i skymundan. Samtidigt är det som sagt lite rörigt och jag föredrar nog Lugn i rollen som poet.
Betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
2 nobelprispoeter
Av en slump råkade jag, på ett bokbord som då och då dyker upp på ett torg nära mig, hitta tre diktsamlingar: Den långsamma årstiden och Vid världens strand av Octavio Paz, samt Maria Wines debut. Paz båda samlingar blev jag riktigt förtjust i. Originellt, surrealistiskt, språkligt högstående... vad mer kan jag kräva? Jag bara måste läsa mer Paz! Dessutom har ju Paz vunnit Nobelpriset, så plötsligt hade jag läst en pristagare till och det är ju ingen nackdel :)
När jag gick igenom listan med nobla pristagare såg jag att även Neruda fanns med och att jag hade en hemlånad diktsamling av hens hand hemma: 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång. Tyvärr var det här inget i klass med Paz. Främst ruttnar jag på den unkna kvinnosynen där den älskade aldrig blir mer än ett objekt, en kropp att åtrå. Var finns människan i kärleken? undrar jag och konstaterar att det här inte alls var någonting för mig. Dock ska jag ge annat av Neruda en chans. Dumt att kasta ut poeten med diktsamlingen...
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #hyllning #sågningar #Nobelpristagare #klassiker #moderna klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Willy Kyrklund - Solange
Det är tråkigt med flera sågningar på varandra, men Willy Kyrklunds Solange var en klar besvikelse efter samme författares underbara Polyfem förvandlad. Jag förväntade mig något i samma klass men fick en föga engagerande berättelse om kärlek som övergår i vardag. Jag trodde att Kyrklund skulle kunna göra vardagen magisk, men icke. Det enda som egentligen intresserade mig var ett stycke om te. Jag ser dock fram emot annat av Kyrklund!
Taggar: #recension #sågningar #moderna klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Maxence Fermine - Snö
Alltså: Tack, Maxence Fermine dräglig läsning, men även om din bok fyllde en funktion var det då likväl som nu klart att din bok inte gjorde något mer än att fylla lite av min tid med någon slags innehåll.
Betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #romantiskt #feelgood #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alice i Spegellandet
Alice i Spegellandet (Through the Looking-Glass, and What Alice Found There) är den fristående fortsättningen på Lewis Carrolls Alice i Underlandet (Alice's Adventures in Wonderland). Jag uppskattade verkligen första boken och hade stora förväntningar på uppföljningen, som var den enda jag läste som barn. Som barn minns jag mig ha gillat den - nu är jag mera kylig. Det är liksom bara nonsens och saker som händer och lite kul ibland, men Alice är ganska vidrigt gulligt beskriven och jag bryr mig inte.
Det är dock intressant att jämföra med Tove Janssons muminböcker där saker också har en tendens att bara hända slumpvis. Skulle det ha kunnat finnas lika många Alice-böcker? Nix, för Alice är mer endimensionell och saknar den mångfald som finns hos Jansson. Egentligen räckte det nog bra med en Alice-bok.
Avdelning: Barn Taggar: #recension #sågningar #klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
4 diktsamlingar
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #hyllning #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Två systrar samtidigt
Systrarna Anna Vogel och Karin Ström ger ut sina böcker samtidigt på ett nystartat förlag, Aglaktuq. Systerskapet till trots är det två helt olika sorters böcker. De finns som e-bok, ljudbok och vanlig fysisk bok. Tunna saker, men inte innehållstunna - eller?
Karin Ströms Våld handlar om ett kraschat förhållande, om det omöjliga i att ta sig loss ur minnenas våld. Den en gång älskade omkretsas från alla håll och kanter, beskrivs på gränsen till mental obduktion. Dessutom vimlar här av poetiska uppräkningar, från ett rums innehåll till utbudet i ett gatukök.
Ändå känns det hela ganska... gjort. Jag intresserar mig aldrig för det där förflutna. Åsa Ericsdotters första bok, Oskyld, gjorde upp med samma tema fast med bättre känsla och originalitet - och det säger en hel del.
Betyg: 5
Anna Vogels Den ryska sjalen handlar om en kvinna som, i sviterna av sin skilsmässa, inleder en ny relation. Hon har tre barn, ett ex som "blivit med ny" och en kollega alltför lockande för att kunna motstås. Dessutom har hon mentala spärrar som hon måste övervinnas. Det må låta banalt, det är helt vardagligt men oavbrutet intresseväckande och tillfredsställande.
Betyg: 7
Så funderar jag på formatet. Jag har lyssnat på båda böckerna - hur påverkar det min bedömning? Båda rösterna passar bra till sina böcker, men Vogels röst som först kändes störande var sedan så perfekt att jag funderar på om den inte gjorde boken många snäpp mer sympatisk än vad en kalhyggesupplaga* hade lyckats med.
* Min version av ljudbokstermen "dead tree edition".
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sågningar #kortromaner #debut
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alessandro Barrico - Silke
Min mamma ser den här boken som en av sina största läsupplevelser någonsin, så därför var mina förväntningar ganska höga. Tyvärr gav Silke liten utdelning redan under läsningen och nu, ett par månader sedan, minns jag mycket lite av den. Kort sagt: den var inte dålig, men den gjorde inget intryck och lämnade ringa avtryck. Så är det ju ibland med litteratur, men jag är glad att även den här boken får vara någons snudd på största läsupplevelse någonsin.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #kortromaner #lättsmält #feelgood #historiskt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Iselin C. Hermann – Prioritaire
Det här är en bok som jag läst här och där om att den skulle vara så attans bra, så till sist blev den oemotståndlig. Tyvärr levde verkligheten inte riktigt upp till förväntningarna. Texten är ibland vacker och poetisk, men de långa sidorna upp och ner med sexfantasier kändes bara banala och pinsamma. Slutet är ju onekligen twistat, men den helomvändningen kommer lite för sent för att rädda spektaklet. Nej, Iselin C. Hermann och jag är inte bokbästisar.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Judith Hermann - Sommarhus, senare
Judith Hermanns bok Sommarhus, senare lanseras som en storsäljare och det är ju lite udda för en novellsamling. En helt vanlig novellsamling. Med en egen röst, absolut, men ett likgiltigt tonfall som tyvärr får mig att vara ganska likgiltig. Det är kort sagt ingen wow-upplevelse. Förutom i novellen "Sonja". Den tar tag och skakar om. Annars är det fin läsning, men ingenting att tala sig varm för. Bara en stilla rekommendation om man gillar novellsamlingar. Då kan den här duga lika väl som många andra. Bättre än vissa, men inte i närheten av de omskakande upplevelserna. Tyvärr.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Le Clézio - Afrikanen
Afrikanen av J.M.G. Le Clézio dög att läsa, men jag lyckades inte inse vad den skulle ha givit mig. Den kändes mest som en personlig angelägenhet för le Clézio och dessutom störde jag mig på exotismen. Nu var boken ordentligt kort - 89 sidor - men den innehöll inget mer än minnesbilder. Som att sitta ner och höra någon bläddra i ett fotoalbum och berätta. Intressant på sätt och vis, men lite tröttsamt på det stora hela.
Så lyder mitt samlade omdöme. Mycket mer finns inte att säga, vilket väl är ännu värre än all kritik jag skulle kunna leverera. Jag har dock hört människor hävda att andra av Le Clézios böcker ska vara bättre. Stämmer det? Och i så fall: vilka?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #Nobelpristagare #självbiografier #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Siegfried Lenz - En tyst minut
Thorén och Lindskog är ett nystartat förlag som översätter och ger ut tyska böcker. De var vänliga nog att skicka mig ett recex av En tyst minut, som verkade väldigt lovande. Unge Christian sörjer sin lärarinna Stella som har dött. De två hade en kärleksaffär som Christian aldrig har kunnat erkänna för sin omgivning och det gör sorgen desto mer ensam: sorgen så som den faktiskt ser ut verkar oproportionerligt stor i omgivningens ögon.
Berättandet är okronologiskt och ostrukturerat, för att inte säga rörigt. Jag får aldrig någon riktig koll på händelseförloppet. Att Stella i samma mening kan kallas både du och hon fyller förstås en viss funktion, men i mina ögon inte tillräckligt mycket för att berättiga detta stilgrepp som mest blir störande.
Även när det kommer till innehållet måste jag säga att trots den extremt korta längden - 108 sidor - hade jag svårt att hålla intresset uppe. Det fanns helt enkelt ingenting originellt, ingenting som skiljer berättelsen från tidigare varianter av samma tema. Hade detta inte varit ett recex hade jag kanske aldrig ens läst ut boken, så föga engagerad blev jag och det är synd. Med rätt framförande hade berättelsen kunnat fungera utmärkt, men språket känns inte mer än funktionellt. Över huvud taget blev En tyst minut en ganska likgiltig läsupplevelse för undertecknad, trots att den fått många lovord annorstädes.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #Tyskland #döden #sorg #uppväxt #kärlek #sexualitet #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ragnar Thoursie - Sånger från äldreomsorgen
Det här råkade bli min första diktsamling på ett par månader, vilket får räknas som något ovanligt i min värld. För några år sedan läste jag inga romaner alls, däremot mellan fyra och femton diktsamlingar varje dag. Jag knarkade verkligen poesi och kunde nog inte tro att det skulle komma dithän där jag är idag - att jag nästan måste övertala mig själv.
Thoursie tillhör inte den krets poeter jag har tyckt om tidigare i livet och det enda jag visste om Sånger från äldreomsorgen var att Martina Lowden dissat den och särskilt beklagat det faktum att den inte hette Sånger från äldre, om sorgen. Jag kan se poängen: det här är nämligen inte poesi som leker med någonting alls, särskilt inte med språket. Det här är poesi om kalla fakta, om hur det står till i äldrevården, men det är skrivet på ett ganska opoetiskt sätt som aldrig övertygar mig om att poesi är den egentliga formen för materialet. När det gäller Sånger från äldreomsorgen kan jag aldrig låta bli att tänka att den här texten skulle göra sig mycket bättre som prosa, kanske som en långnovell.
Nu är det ju inte prosa Thoursie har skrivit. Det är poesi. Poesi om viktiga ämnen, förvisso, men ändå - inte poesi jag läser för dess poetiska skull, utan dikter jag fortsätter läsa trots stilistiska brister, helt enkelt därför att de berör mig här och nu: jag ska ju ut i äldrevården nästnästa vecka och kan behöva en tankeställare. Till alla som inte på något personligt sätt berörs av ämnet har jag dock ingen anledning att rekommendera Thoursies poesi.
Så. Då var det sagt. Nu går jag vidare till annan poesi, som vågar ta ut svängarna och kanske till och med slira lite i kurvorna. Bara för skojs skull.
Betyg: 4/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sjukdom #ålderdom #sjukvård #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Gerd Brantenberg - Jag är väl inte sån, heller!
Gerd Brantenberg är mest känd för den moderna feministklassikern Egalias döttrar. 1973 publicerade Brantenberg dock en liten skrift som hette Opp alle jordens homofile och som blev något av en flopp. Den såldes i 800 ex första året, mestadels inom den gruppering av människor med homosexuell identitet som levde ett ganska så undanskymt och hemligt liv. Brantenberg hade förväntat sig att förändra världen och öppna människors ögon, men så blev det inte riktigt. Den lilla boken förtegs. 1981 gavs den dock ut på svenska med titeln Jag är väl inte sån, heller!
Jag har stött på denna titel i biblioteksdatabaser och listor med HBTQ-litteratur och alltid trott att det är en ungdomsroman, den där typiska ungdomsromanen om att komma underfund med sin läggning, som det ärligt talat finns alldeles för många av. Jag har aldrig direkt letat efter den, eftersom den inte är lätt att få tag i, men när boken dök upp i en fyndlåda hos Myrorna tog jag hem den och läste den ganska så kvickt. Jag hade inte så höga förväntningar, så jag behövde inte bli särskilt besviken...
Jag är väl inte sån, heller! är en bitsk och arg bok på gränsen mellan självbiografi och polemik. Samtidigt finns det en viss uppgivenhet mitt i allt raseri. Brantenberg berättar om sitt liv som flata i Norge under 50-, 60- och 70-tal. Det är underhållande mellan varven, men främst är det ett tidsdokument. Idag är det helt andra böcker som behövs och Brantenbergs bok blir mest ett pikant arkeologiskt fynd som hör hemma på antikvariat. Inte ens 40 år gammal, men redan litteraturhistoria.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Bodil Malmsten - Undergångarens sånger
Jag har läst två böcker nu i februari. Båda skrivna av Bodil Malmsten. Vilket innebär att jag har läst tre böcker av Malmsten nu i år och fyra totalt. Betyder det att jag tycker mycket om Malmsten? Nej, ska sanningen fram så är vi faktiskt bara halvkompatibla. När det klickar slår det gnistor men ofta är läsningen ganska tradig. Ändå finns något som gör det mödan värt.
Alla noveller cirklar på något sätt kring passion, kärlek, sex, trohet och otrohet, men ofta på ganska oväntade sätt. De flesta är skrivna på ett språk som påminner om deckarprosa - bara ibland gnistrar det till av den formuleringskonst som Malmsten verkligen kan uppvisa.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #kärlek #sexualitet #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Bodil Malmsten - Kom och hälsa på mig om tusen år
Jag måste säga att hela idén är lite konstig. Ta blogginlägg och göra en bok av? Det blir väl vare sig hackat eller malet, vare sig blogg eller bok? Nej, tyvärr. Det blir så tillfälligt, näst intill obeständigt. Jag läser och flyter med, det är inte tråkigt - men inte heller angeläget eller brännande.
Jämfört med t.ex. För att lämna knappmeddelande tryck stjärna är det här helt enkelt en bok så lättviktig att den flyger sin kos. Småmysig för stunden. Men inte mer. Så min slutsats blir nog att bloggar är bäst som bloggar.
Det finns två bloggböcker till av Malmsten, men jag siktar på helt andra titlar framöver: Undergångarens sånger, Mitt första liv, Den dag kastanjeträden slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Främlingar (Taichi Yamada)
Harada träffar en man och en kvinna som precis liknar hans döda föräldrar. Dessa dubbelgångare är yngre än Harada men ser sig ändå med självklarhet som hans mamma och pappa. Han kan inte låta bli att söka sig till paret, trots att han ser äldre och sjukare ut för varje gång han träffat dem. I omgivningens ögon alltså, han själv ser han ingen skillnad. En främmande kvinna förstår att någonting hemskt händer - men vem är hon själv?
Intrigen har vissa existentiella vibbar, men tyvärr är boken illa skriven: klumpig och ofta patetiskt i uttrycket. Inte blir det bättre av att Yamada skriver sina läsare på näsan istället för att gestalta. I slutänden blir detta dessutom bara en vanlig spökhistoria. Skräck? Borde inte skräck vara skrämmande? Dessa spökerier är visserligen japanska, men inte särskilt annorlunda utan tvärtom oerhört typiska. Jag har hört alltihop förut och självklart är slutet helt harmlöst även om det ser illa ut ett tag. Det förvånar mig inte alls att denna bok har blivit filmatiserad! Däremot finns det två faktorer i det hela som verkligen förvånar mig:
1) Att någon har grävt upp denna 22 år gamla bok och översatt den. Finns det inte viktigare japanska titlar som förtjänar att presenteras på svenska?
2) Att Främlingar jämförs med Murakami. Okej, själva idén är kanske lite-lite lik och okej igen, Harada skulle kunna gå runt i en Murakami-bok, men resultatet påminner inte ett uns om herr Haruki.
Betyg: 5/10
Avdelning: Skräck Taggar: #recension #sågningar #Japan
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay (Kristina Hultman)
Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay var en helt oemotståndlig bok. När jag fick den i handen var min första tanke: Wow! 600 sidor! Vem skriver 600-sidiga romaner idag? Inte många är så modiga.
Bokens baksidestext presenterar handlingen: en kvinna, Clara, bildar familj med en man men inser - två barn och en skilsmässa senare - att hon är intresserad av kvinnor. Boken återberättar några relationer, men detta material är inte nog för alla sidorna. Och det är väl ungefär där problemen börjar.
Denna halvroman är i lika hög grad en evighetsessä om allt möjligt. Det som skulle ha kunnat bli skönlitteratur om liv och relationer vill också vara en undersökning av samtiden. Det hade i och för sig kunnat vara riktigt intressant. En del av det Hultman undersöker har definitivt potential - den klaustrofobiska hbt-världen, könsroller och dold homofobi.
Mer än en gång kommer jag att tänka på historien om skräddaren. Ni vet. "Det bidde ingen vante..." Detta bidde ingen roman men inte heller mycket till undersökning. Det bidde 600 sidor som alltför sällan innehåller något av intresse.
Hultman själv sätter fingret på detta när hon låter sin huvudperson säga till sig själv: "Nej! Du kan inte skriva om allt. Vänd bort blicken. Försök fokusera på det som är viktigt." Men huvudpersonen Clara besvarar lika snabbt frågan med "Men vad fan är viktigt då?". En fråga som Clara/Kristina Hultman inte verkar ha hittat svaret på. Så här kan det låta:
"Jag lägger in tvätt i maskinen. Först i den ena till vänster, och sen i den andra till höger. Sen trycker jag på knappen som det står fyrtio grader på, först på den ena till vänster och sen på den andra till höger. Fast där, på den högra, trycker man inte på knappen. Man snurrar på ett vred först och sen trycker man."
Efter 600 sidor där sådana detaljer tar minst lika stor plats som själva berättelsen är jag ganska matt och kan konstatera att detta är en bok jag antagligen aldrig skulle ha läst ut ifall det inte rörde sig om ett recensionsexemplar. Det är visserligen en lättläst bok, men ack så seg och utan driv. Hade Kristina Hultman jobbat på boken i ungefär ett år till hade den kunnat bli något helt annat. Bra, till exempel. Nu är jag mest fascinerad över att den överhuvudtaget givits ut.
Betyg: 4/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #tegelstenar #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Kyssa sammet (Sarah Waters)
Första gången jag började läsa Kyssa sammet måste ha varit för fyra år sedan. Den gången gav jag upp ganska snabbt - det var helt enkelt inte tillräckligt spännande, givande eller bra. Ändå kändes detta som en kultbok jag bara måste ha läst, om så bara "för att". En pocketutgåva hamnade i min ägo och den här gången kom jag hundra sidor in i handlingen innan jag tröttnade igen och lät boken ligga i ett par år.
Till sist plockade jag fram den ur gömmorna och hade som läsutprojekt - tio sidor då och då, av pliktkänsla snarare än läsglädje, även om vissa partier kunde få läslusten att sprudla igång en stund innan den falnade. Till sist, när 300 sidor av 450 var avverkade, tog jag med Kyssa sammet till Venedig och där blev den till sist utläst. Fortfarande mest av plikt och borde, vilket väl säger allt om vad jag tycker.
I mina ögon är det här den allra sämsta sortens populärlitteratur. Jag läser gärna alla sorters böcker, men då ska de baske mig GE någonting. Lite spänning, lite avkoppling, lite underhållning, vad som helst! Men Kyssa sammet är lika spännande som träbit och smakar snarare knäckebröd än choklad. Hur tusan lyckas man med det i en skildring av förbjudna lustar under den viktorianska eran?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att gestaltningen och de formmässiga kvaliteterna = 0. Det känns som om Sarah Waters sett en film och skrivit ner vad som visats på skärmen. Det är inte levande. Det är inte gripande. Det är tomhet och leda.
Slutligen: Tipping the Velvet är en 100 gånger bättre titel än Kyssa sammet. Och Nattvakten, Sarah Waters näst senaste roman, visar på en viss utveckling.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #historiskt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Claire Castillon - två novellsamlingar
Imorgon kommer den franska författarinnan Claire Castillon till Kulturhusets internationella scen för att tala om sitt skrivande. Jag kommer inte att vara där och det var helt och hållet en slump att jag råkade läsa båda hennes översatta novellsamlingar dagarna innan besöket, men en kul slump. Nu har jag ju bildat mig en uppfattning om detta författarskap som jag länge känt mig nyfiken på, främst novellsamlingen Insekt som finns i pocketform och flera gånger varit väldigt nära att slinka ner i kundkorgar.
Den andra novellsamlingen som finns på svenska har den långa titeln Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Novellerna i böckerna skiljer sig inte mycket åt, förutom att Insekt har ett tydligt tema: mor-dotter-relationer. Inte vilka mor-dotter-relationer som helst, förstås! Jag har många gånger hyllat novellistik som kretsar kring det obehagliga, obekväma och det är precis så som jag vill ha mina noveller. Konstiga. Vrickade. Taggiga. Lite illasmakande. Hos Claire Castillon får jag allt jag bett om och mycket mer - på gott och ont, men mest tyvärr på ont. Här blir det så absurt att vardagen bara kan anas som en främmande värld i fjärran. Här passeras alla gränser och det finns väldigt lite subtilitet. Det blir för grovt och lite tröttsamt.
Castillons noveller är läsvärda, de skänker underhållning medan jag läser och jag lär inte glömma dem i förstone, men de befinner sig långt bort från allt vad fulländning heter och gör mig därmed en smula besviken. De är definitivt inte hälsosamma att hetsäta - en novell i veckan vore mera lagom än min orgie med en novellsamling per dag.
Allt som allt: Jag är glad att ha läst Castillon men jag känner inget behov av att lyssna till henne imorgon och jag höjer henne inte till skyarna. Det finns betydligt bättre novellistik än så här!
Betyg: 5/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #sågningar #Frankrike
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders Paulrud - Kärleken till Sofia Karlsson
I försomras läste jag Anders Paulruds Som vi älskade varandra och sveptes verkligen med. Nu i augusti andades jag andaktsfullt in orden i Fjärilen i min hjärna - inte med lika helhjärtad entusiasm, men så som man inmundigar en fin och läsvärd bok. Kärleken till Sofia Karlsson var jag något mer skeptisk mot och såhär i efterhand framstår det som berättigat. Även här är de självbiografiska dragen starka, det handlar om en kärlekshistoria mellan berättaren och den 25 år yngre Sofia.
När den bittre berättaren överges av sin kärlek, strax efter att ha överlevt en hjärntumör, reser han ut på pilgrimsfärd till "världens ände" där han tror att hon ska finnas. Med sig har han en sten som minner om Sofia och många tunga tankar, ömsom smeksamma, ömsom hatiska. Det är rått, det är elakt, det är naket och desperat och det är i längden ganska tröttsamt.
Jag kommer sannolikt att läsa fler böcker av Paulrud, men mitt engagemang har för tillfället svalnat många grader.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #kärlek
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Agneta Pleijel - En vinter i Stockholm
En till synes självbiografisk bok har Pleijel skrivit - åtminstone är det lockande lätt att tolka på så vis. En kvinna minns barndomen, föräldrarna, sina män och älskare. Ofta återberättar hon nattliga drömmar och olika associationer på ett nästan proustskt sätt. Det är lågmält, finstämt, tillbakalutat och detaljerat. Mest intresse hyser jag för uppväxtskildringen där det verkligen bränner till i föräldrarnas samspel och sätt att behandla sina barn, men fokus ligger till stor del på de nutida relationerna.
Som helhet är detta en bok jag gärna läser men inte känner något särskilt engagemang för - jag bryr mig helt enkelt inte om vad som händer med personerna, men jag har heller inget emot att "umgås" med dem under den korta tidsrymd som En vinter i Stockholm kräver av mig.
Jag hoppas att Vindspejare - och Lord Nevermore - har mer att erbjuda i form av läsglädje. Tills vidare fortsätter jag hävda att Pleijel först och främst är poet.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #kärlek
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan
Fjärilen i glaskupan handlar om 42-årige Jean-Dominique Bauby som ligger förlamad på ett sjukhem, bunden där "som en eremitkräfta på sin klippa". Han är förlamad i nästan hela kroppen men kan blinka med vänster öga. Med hjälp av denna enda återstående förmåga skriver han sin självbiografi; en förlagsredaktör går igenom alfabetet och han blinkar när hon har kommit till rätt bokstav, så det är kanske inte konstigt att boken är kort.
Tyvärr är "denna orörliga resa" ganska händelselös trots sitt knappa omfång. Mycket av det som skrivs är faktiskt inte särskilt intressant. Jag undrar ofta om Bauby verkligen inte hade mer än så här att berätta? Om jag var i samma situation skulle jag nog ha prioriterat ganska annorlunda, men även denna berättelse som ofta rör sig kring de vardagliga händelserna i Baubys nutid är läsvärd på sitt sätt, åtminstone för den som ska bli vårdare och undrar hur det känns att inte kunna ta hand om sig själv och knappt kunna kommunicera. Många är de episoder i boken som illustrerar begreppet 'vårdlidande', det vill säga lidande orsakat avbrister i vårdarens bemötande.
Jag undrar varför Bauby berättar så lite ur sitt "första liv", innan förlamningen, men kanske är det så här han tacklar sin tillvaro: genom att förhålla sig positiv, se nuet och det välbefinnande som finns i hans tillvaro - allting ytterst finstämt och med en ständig glimt i ögat.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sjukvård #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Peter Nádas - Egen död
För sju år sedan var jag hemma hos min mormor och ville låna något ur hennes hylla att läsa. Där stod en underlig lunta som min morfar måste ha köpt från någon bokklubb medan han levde. Jag fick för mig att läsa den åtta hundra sidor tjocka, för mig helt okända boken. Det tog fyra dagar och jag kan inte påstå att jag greppade särskilt mycket.
Boken hette Minnesanteckningarnas bok och var skriven av Peter Nádas. Några år senare läste jag att den bestod av tre parallella berättelser vilket kändes väldigt självklart när jag såg det sagt, men själv hade jag inte ens kommit på tanken. Jag tyckte nog bara att det var en väldigt, väldigt märklig bok. Inte ens de hejdlösa blinkningarna till Proust var uppenbara för en fjortonåring som förläst sig på fantasy och hatade klassiker.
Den namnlösa huvudpersonen i Egen död av samme författare drabbas av hjärtinfarkt men vill inte uppsöka läkare utan låtsas som om ingenting har hänt, fastän han förstår att döden är nära. Först efter flera timmar kommer han till en mottagning där vården är en svart komedi av märkliga karaktärer; sjuksköterskor, läkare och patienter. Han får ett dropp som ska underlätta för hjärtat, får istället en allergisk reaktion mot läkemedlet och ligger med hjärtstopp i tre och en halv minut. Stora delar av boken beskriver i extremt abstrakta ordalag hur denna nära-döden-upplevelse känns. Tyvärr blir det hela så långväga filosofiskt att jag inte berörs, men å andra sidan är det säkert omöjligt att återge en sådan upplevelse i ord, om nu boken skulle råka vara självbiografisk.
Egen död har ett viktigt innehåll men jag kommer inte överens med språket eller berättarrösten. Även om jag kommer att minnas detaljer ur boken länge, länge så gör själva boken i sig inget intryck alls. Jag får aldrig känslan av att läsa en riktigt bra berättelse; alltför många komponenter saknas i läsupplevelse-ekvationen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #kortromaner #Ungern
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Cecilia Davidsson - Det var länge sedan det var så här spännande
Cecilia Davidsson har blivit nominerad till Stockholms radios novellpris - närmare bestämt har en av hennes noveller nominerats. Novellen ifråga heter "Bestämma sig" och ingår i novellsamlingen Det var länge sedan det var så här spännande (Albert Bonniers 2008).
Davidssons tidigare novellsamling Utan pengar, utan bikini är en obehagets ologiska novellistik på särdeles hög nivå. Även Vänta på vind har ganska många svindlande stunder. Därför var jag glad åt att hitta Det var länge sedan det var så här spännande på biblioteket i veckan - och därför var det extra tråkigt att den inte nådde samma höjder som de tidigare titlarna. "Bestämma sig" var för övrigt en av de noveller som drog ner betyget. Å andra sidan finns här flera riktigt bra noveller, särskilt själva titelnovellen och "Ingen gröngöling precis". Davidsson kan verkligen skriva noveller, men just därför att hennes bästa stunder lägger ribban så högt är det lätt att bli besviken.
Förutom Davidsson är mina svenska favoritnovellister Johanna Ekström, Mirja Unge och - bland de ej längre levande - Tove Jansson. Noveller är så perfekta på bussen; en smakbit när det inte finns tid eller ork till att dyka ner i en bred episk berättelse. Det lär nog bli mycket novellsamlingar och kortromaner framöver, när jag kan stjäla mig tid från pluggeriet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Kate Atkinson - Känslomässigt udda
- En bok som inte tar någonting på allvar. Allraminst sig själv.
- En språklig parodi som driver med akademikerprosa, deckare, släktkrönikor, komedier, självbiografier, experimentella romaner, fantasy och modern poesi.
- En bok som är så dålig att den helt enkelt måste vara medvetet dålig.
- En bok jag behöver lång tid för att läsa. Inte för att den är svårläst. Inte för att den ämnesmässigt tung. Utan för att jag helt enkelt bara står ut med den i väldigt små doser.
- En salig röra av olika typsnitt, stilar, berättarnivåer och karaktärer.
- En invecklad metaroman som vägrar vara. Ett busigt barn med hyperaktiv fantasi. Ett garnnystan som inte går att reda ut.
Den centrala berättarrösten är Effie, litteraturvetenskapsstudent i Dundee. Runt henne finns en härva av kursare och lärare samt en pårökt pojkvän som bara bryr sig om science fiction. Effie driver runt i Dundee och råkar ut för allt möjligt och en hel massa omöjligt på köpet. Ibland ändrar hon det hon redan har berättat. Inklippt finns diverse bitar ut böcker som hon eller omgivningen skriver och i romanens nu befinner sig Effie på en skotsk ö med en mamma som inte är hennes mamma. Effie försöker få reda på så mycket som möjligt om sin släkt och sitt ursprung, men omamman vill hellre lyssna än berätta - även om hon ofta avbryter Effies berättelse.
Jag skulle aldrig någonsin våga mig på företaget att försöka analysera den här romanen. Atkinson driver hejdlöst med hela den litteraturvetenskapliga analysen på ett sätt som skulle få den mest hängivna doktoranden att gå in i total galenskap och tro sig vara en undulat.
Kan jag rekommendera Känslomässigt udda? Nej, inte direkt. Ändå är den inte dålig. Eller snarare: den är riktigt dålig, men undgår genom sin uppenbara, hejdlösa, hårt framarbetade dålighet att bli dålig på riktigt. Detta är helt enkelt en roman som medvetet klampar i alla skrivandets fällor. Det är uttröttande. Det ger mig svindel - men är ganska intressant. Jag hoppas att jag aldrig får för mig att läsa om denna bok, men jag hyser en ökad beundran för Atkinson.
Mänsklig krocket av samma författare är en av mina största läsupplevelser. Någonsin. Läs den! Vill du gå på böckernas motsvarighet till ett Gröna Lund styrt av en riktigt ondskefull psykopat-clown? I så fall, läs även Känslomässigt udda - men kom ihåg att jag varnade dig...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #Skottland #absurt #roligt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr
Det här är en bok på mer än tvåhundra sidor, ändå är den läst på nästan ingen tid alls. Hur kan det komma sig? Jo, mängden text per sida är liten medan typsnittet är stort. Det hela är nämligen lappar på en kylskåpsdörr - otroligt nog äger mamman i berättelsen ingen mobil, trots att boken skrevs 2007. Annars vore kanske SMS en motsvarighet. Jag tror att många går och bär runt på riktigt bra SMS-romaner i sina mobilminnen!
Claire är femton år och har nyss fått sin första pojkvän. Hon vill shoppa och ha det roligt och hon är sur för att hon måste göra så mycket hushållsarbete; hennes mamma är läkare och ensamstående. De ses sällan och kommunicerar i hög grad via lappar. Ganska snart börjar det smyga sig in något oroande i dessa korthuggna meddelande. Saker är inte som de ska. Claires mamma har blivit svårt sjuk.
Det hela blir en tårdrypande berättelse som ska få läsaren att förstå hur viktigt det är att uppskatta sådana där underskattade saker som relationer och förstås nuet. En totalt funktionell berättelse, jag gråter på rätt ställen - men någonting saknas. Någonting mycket viktigt. Det som skaver är alldeles för lagom utportionerat. Allting är för proportionerligt. Det finns ingenting egentligen uppskakande eller omstörtande. Har du någonsin sett en sorglig film eller läst en sorglig bok så tillförs du ingenting nytt. Det är myspystragedi från början till slut - och alldeles, alldeles för gulligt.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sorg #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Rita Mae Brown - Rubyfruit Jungle
Rubyfruit Jungle (Kvinnofrukt på svenska) utkom 1973 och var för sin tid ovanligt frispråkig. Huvudperson är Molly Bolt, född i Pennsylvania som resultatet av en utomäktenskaplig kärleksaffär. Hon hamnar på katolskt barnhem men blir snart adopterad av Carrie och Carl, barnlösa på grund av Carls syfilis. Mellan Carl och Molly utvecklas en ömsesidig uppskattning, medan Carries och Mollys relation är betydligt mera komplicerad. Carrie har svårt att acceptera det som inte passar in i hennes världsbild - och Molly gör det definitivt inte. Från första stund går hon sin egen väg och vägrar acceptera det man försöker få henne att skriva under på. Molly lyder bara sig själv och utstår hemlöshet, fattigdom, kvinnoförtryck och förtryck i moralens namn, alltid rak i ryggen.
Tidigt upptäcker Molly att det är kvinnor hon intresserar sig för, vilket i femtio- och sextio-talets USA inte alltid är enkelt. Molly kommer att bli av med sina bästa vänner och bli avstängd från sitt college, men detta är en snabbtungad och rebellisk hjältinna som alltid har självförtroendet och humorn i behåll.
Rubyfruit Jungle är en flatklassiker som brukar lovordas och jag förstår varför, men samtidigt som den är omväxlande sorglig och rolig så att jag bryr mig kan jag inte riktigt bortse från de ofta styltiga dialogerna eller från de partier av boken som bara blir allmänt urspårade. Dessutom finns det inslag som kanske är effektfulla tidsdokument men inte känns särskilt fräscha efter trettiofem år, till exempel att det hela tiden talas om hur mycket roligare och bättre det är att vara lebsisk än hetero.
Hursomhelst: Molly är en stark röst som ljuder kraftfullt genom tidens, geografins och fiktionens avstånd. Jag sörjer inte en enda stund jag tillbringat i hennes sällskap och eftersom detta ändå är en debutroman kan jag förlåta dess svagheter. Tyvärr verkar Mae Browns senare böcker inte särskilt intressanta - eller? Om någon skulle sitta inne med motsatt information tar jag gladeligen del av den.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Joyce Carol Oates - Djur
USA 1975. Gillian, 20 år, går på ett flickuniversitet i småstaden Catamount. Mordbränder anläggs på universitetsområdet och de unga studenterna har en tendens att drabbas av nervösa sammanbrott. Stämningen är också spänd på grund av den karismatiske professorn Andre Harrow, gift med skulptrisen Dorca vars verk skapar upprörda känslor. Vissa av de unga kvinnorna på universitet blir under en period praktikanter hos Dorca, något som måste bevaras hemligt. Vad pågår egentligen? Gillian hamnar i de utvaldas skara och dras allt längre in i destruktiva situationer.
Djur heter Beasts på engelska och det är ingen slump att den inte heter "animals". Ett utmärkt exempel på svåröversatta stämningar. Det är en otäck bok som tangerar skräck och deckare. Ett viktigt tema är poesi, särskilt D.H. Lawrence, samt modern konst och dess tendens att tänja på gränser för det tillåtna. En genomgående fras i boken lyder på originalspråk: "We are beasts and this is our consolation."
Här finns mycket som är känslomässigt krävande och engagerade, en del beskrivningar snuddar det sensationslystna. Samtidigt känns boken som helhet bara nästan bra, den når inte över den magiska gränsen där en läsupplevelse blir helhjärtad och genomgående positiv. I längden känns berättelsen en aning ytlig, det är en kortroman som gott kunde ha varit längre. Berätterskan är väldigt distanserad, jag lär aldrig känna hennes väsen. Nutidskapitlen tillför inte så mycket som de kunde ha gjort.
Jag kan absolut inte avråda någon från att läsa Djur, förutom av anledningen att den kan göra en väldigt illa berörd mellan varven, men samtidigt kan jag inte bli av med känslan av att detta är en bok som kunde ha blivit så väldigt mycket bättre.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #kortromaner #konst #tungt #mörkt #sexualitet
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ari Behn – Trist som fan
Vilka passande titel! Varje annat namn på denna bok hade varit falsk marknadsföring. Min tanke när jag läste var hela tiden: Varför ska jag läsa det här? Vad vill författaren? Varför ägna tid åt dessa berättelser utan poäng, driv, intressant innehåll eller stilistisk skärpa? Det hade varit roligare att dammsuga.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #novellsamlingar #sågningar #Norge
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sex diktsamlingar från då och nu
Vilhelm Ekelund – Vårbris (1900)
"Brusa hör jag genom gömda schakter minnets svala flod,
medan dämpat ljusrött ute lyser gryningsstrimmans blod.
Mjukt i dallring färger skymta bakom ögats slutna lock,
tysta glida kring mig vakans stumma bilder flock vid flock."
Mästerlig hantering av motiv, versmått och språknyanser. Jag kan inte påstå att det finns så mycket innehåll - snarare stämning och känsla - men det är mycket njutbar läsning.
6/10
*
Gunnar Ekelöf – En Mölna-elegi (1960)
"Solen i sjunkande
glöd genom falnande
grönska... Bryggorna klunkande
längs med kanalen, smalnande
ebbande, undansjunkande"
En annorlunda läsning där det ologiskt surrealistiska blandas med klassicism och rimsmideri. Väcker mersmak - jag känner för ett plums ner i Ekelöfs samlade verk.
6/10
*
Helga Krook – Grönska träd och träd som ser (2009)
"Ljus. Stjärna. Vatten. Daggmask
Hela byn. Alla de andra träden
Inuti det som brusade
Svalkande skugga att sluta
Kom vid min sida sjung
Det villkor jag skyggade för"
7/10
*
Erik Lindegren – Mannen utan väg (1942)
"grandios vilar smärtans flykt på örnarnas duk
medan vinden blandar artiga ansiktens kortlek"
Häpnadsväckande och ofta svindelframkallande metaforer. Mer form än innehåll, men definitivt suggestivt och läsglädjefrämjande.
7/10
*
Ingela Strandberg – Bäste Herr Thoreau (2008)
"Jag har ett innerligt
förhållande till gryningen.
En morron badade jag
i sju sjöar och såg hur
vinden vispade upp björkarna
till fluffiga klänningar som jag
provade, en efter en, medan ljuset
drog och drog i kedjorna
som förankrade vattnet."
Jag har gillat Strandbergs två senaste diktsamlingar, men nu har hon blivit ännu bättre. Hon räds inte för att dra in det oförståeliga och oförklarliga, göra djärva hopp över motivområden - så att den där njutningsfyllda andlösa svindeln framkallas, kicken jag söker i poesi.
8/10
*
Heidi von Wright – dörren öppnar rummet (2008)
"spenderar dagen
framför spegeln.
försöker förstå hur
ett ansikte fungerar"
Minimalism på gränsen till språkmaterialism. Här finns onekligen potential och det är inte dåligt, men tyvärr inte särskilt avtryckslämnande bra heller. Wrights dikter kommer ofta bara halvvägs fram och det är mycket synd.
6/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #sågningar #hyllning
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Bodil Malmsten - Samlade dikter
Dvärgen Gustaf (1977) är väldigt skum men inte så mycket mer. Den är... intressant. Kvaliteten är däremot något sviktande.
Damen, det brinner! (1984) rimmar på ett alldeles överhärligt maniskt sätt och är riktigt fantasirik, kreativ och innovativ. Me like! För att vara en andra diktsamling är den extremt bra.
Paddan och branden (1987) innehåller två riktigt starka sviter men slutsviten är svag.
Nåd och onåd (1989) är skum på ett bra sätt och får godkänt i mitt betygssystem.
1990 kom Nefertiti i Berlin och bara ett år senare Landet utan lov. Den senare är klart bättre än den förra – men även den är bra, det får jag vackert tillstå. Om vi börjar med Nefertiti i Berlin så har den litegrann av samma vara som Damen, det brinner! men i ett betydligt lugnare tempo. Jag uppskattar de existentiella reflektionerna, myu bien, really, men jag saknar den där överdådiga påhittigheten. Den får jag dock tillbaka i Landet utan lov som är den kortaste av Malmstens diktsamlingar men också den mest världsöverstjälpande. Här är det vardag att raka undulaten, bara en sån sak!
Inte med den eld jag har nu (1993) är till synes självbiografisk men å andra sidan heter den Dikt för en annan dam som undertitel och min förälder som läst Malmstens självbiografi intygar att ingenting stämmer. Det gör å andra sidan helt och fullt detsamma – detta är en an av de bästa diktsamlingar jag läst på länge, med både språk och innehåll på plats. Rätt plats.
Sammanfattningsvis är jag mycket förtjust i Malmstens sätt att rimma men gillar även det enkla, till synes självbiografiska tilltalet i Inte med den eld jag har nu. En njutning har det i alla fall varit att läsa dessa dikter!
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #hyllning #sågningar #absurt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jessika Berglund - Simtag
Jessika Berglunds romandebut Simtag är väldigt poetiskt skriven - språkfokuserad, skulle man kunna säga. Naturlyriken tar ibland överhanden helt medan handling kommer i skymundan. Man måste läsa uppmärksamt för att kunna ta in de små nyanserna i det som till synes endast handlar om årstidsväxlingar och blommor.
Anneli upptäcker en dag att hon har blivit kär i sin bästa vän Cecilia, som funnits där hela livet och som aldrig förut varit föremål för begär. Anneli orkar inte träffas längre, drar sig undan, undviker, isolerar sig i sitt hus ute på landet. Men när våren och sommaren kommer lyckas hon bryta den låsta situationen och ta kontakt med Cecilia igen. Cecilia som bara vill vara vän. Eller?
Det faktum att Anneli och Cecilia är kvinnor beskrivs aldrig som ett problem, inte en enda sekund, trots att Cecilia är gift med Svante. Det tabubelagda - att förälska sig i en vän - är det enda som får fokus. Simtag lyckas ibland göra riktigt ont och får mer än en gång mina tankar att driva iväg från boksidorna till minnen.
Men i slutänden lyckas jag inte vara så positiv som de andra recensioner jag läst. Det känns problematiskt att gestaltningen är så pass undanglidande. Anneli blir aldrig tydlig för mina läsarögon. Slutet är enkelt, men visst, väldigt fint. Klichéerna är ibland lite för nära - varför måste vintern vara associerad med depression och sommaren med lycka, till exempel? Det är så lätt att skriva negativt om kyla och gråslask - det hade kunnat bli betydligt starkare om Berglund beskrivit sommaren ur en deprimerad Annelis ögon. Till syvende og sist tycker jag dessutom att boken har en väldigt tunn handling, kanske till och med för tunn för de anspråkslösa 167 sidorna.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #kärlek #kortromaner #debut
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Finlandssvenska sånger
Tua Forsström har hittat sin egen röst och använder den väl. Jag har läst merparten av hennes utgivning och uppskattat det mesta - många helgjutna läsupplevelser har hon gett mig. Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, Marianergraven, September, Parkerna - de har en speciell plats i mitt sinne och minne. Forsström förmågan att lyfta fram det alldagliga och lakoniska - göra ingenting till något viktigt.
På Dikt 360 pågår en diskussion om tunna kontra tjocka diktsamlingar. Jag har verkligen ingenting emot den smalare, "blekare" sortens poesiböcker, men Forsströms senaste samling - Sånger - är så tunn att den lämnar en bitter besvikelse. Visst finns här fina dikter, men de är så få. Som ett smakprov bara. Gör mig hungrig men inte mätt.
Jag gick till järnvägsstationen
om morgnarna kvart över sju
Tåg anlände från de norra förorterna
Bordsskivan hade fläckar, kaffet smakade gott
Jag väntade ganska länge och fick inte syn på någon
Tappar fjädrar, rör upp skräp
Betyg: 6/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sågningar #Finland
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Majas morsas kompis sambo
Jag har googlat en stund och nästan bara hittat hypar. Så varför känner jag mig enbart likgiltig? Kanske för att novellerna hänger ihop på ett snårigt sätt istället för att stå på sina egna ben. Namnen är svåra att hålla reda på. Vissa noveller är bra, men andra förstår jag inte vitsen med. Vad ska de uttrycka? Var finns behållningen?
Greppet med återkommande karaktärer är intressant och ämnena är ofta angelägna och allmängiltiga. Pluspoäng utdelas för att jag först på sista sidan förstår den vidden av första novellen.
Faktum är att jag uppskattar boken mer och mer ju mer jag skriver om den. Ändå - jag tror knappast att jag minns Majas morsas kompis sambo om ett halvår. Det innebär stor besvikelse när författaren är Katarina Kieri, författare till älskade Dansar Elias? Nej! och dessutom upphovspoet till två diktsamlingar som tagit andan ur mig: Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals och Ur mitt lyckliga liv.
Landskapet vidgar sig, som en predikan.
Det ekar mellan valven av välavvägda liknelser och knäppningar
från allt som allvarsamt lever och dör.
Barnen studerar de gömfröiga växterna,
deras ansikten avslöjar ingenting,
ingen häpnad, ingen hunger.
(ur Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals)
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #novellsamlingar #sågningar #poesi #hyllning
Kommentera
Anmäl textfel
