Emma Kreü
Kanske är det deckardags igen...?
Jag är en passionerad läsare som i perioder grottar ner mig i olika genres. Sådär som man gör. Länge har det varit fantastik, romance och feelgood som har dominerat stort. Inte helt och hållet, men överlag har det varit den litteraturen som jag sökt mig till för underhållning. Men, nu har jag en känsla av att deckarna håller på att göra comeback.
Avdelning: Spänning Taggar: #läsglädje #deckare #läsperioder
Kommentera
Vesna Prekopic
Skänk en bok!
Igår på Facebook dök det upp något som fångade min bokfetischistiska ådra. Under en veckas tid, mellan den 8-14 september, är tanken att en ska lämna en bok (eller många!) på valfri plats, som förhoppningsvis kommer plockas upp av en nyfiken främling. På detta sätt skappas en ambulerande gratis bokmässa som sprider kärleken till läsning! Självklart kommer jag att delta, inte minst för att det är kittlande att fundera på var min utvalda bok kommer att hamna. Just nu funderar jag på att berika någons liv med något av Suzanne Brøgger, så som mitt liv har berikats av henne!
Här kan du klicka dig in på eventet som är skapat av Brigitte Parez och så här presenterar hon det hela:
"Lämna en bok någonstans, en bok som någon annan kan trivas med, en bok som du tycker andra kan må bra av att läsa, en bok som har berört dig, en bok som du vill lämna vidare. På så sätt skapar vi en anonym bokmässa, med gratis böcker.Vi hakar på en rörelse som kommer att pågå samtidigt i flera länder!!! Evenemanget pågår mellan 140908 och 140914.
Vad gör man? Jo man väljer en bok (eller flera, om man vill) och lämnar den någonstans som känns lämpligt eller roligt. Kanske på busstationen, i tunnelbanan, på vårdcentralen eller i fikarummet... Det är upp till dig.
Mitt förslag är att vi skriver i boken något i stil med "Hej du, det här är en bok som jag har lämnat här med avsikt så att den kunde hamna i dina händer. Läs den, jag hoppas att detta skall väcka ditt intresse."
Vill man gå ett steg vidare kan man även göra så här: man registrerar sig på Bookcrossing.com, det är gratis. Där kan man skriva in bokens ISBN nummer, och på så vis kan man även följa bokens resa, om den hamnar i flera successiva händer...
Jag inser att många av oss reser, varför jag har ändrat platsen för det här evenemanget till Var vi än befinner oss.
Med kärlek till böcker,
Brigitte Parez, artist."
Visst är det väl en underbar idé!
Taggar: #läsning #läsglädje #böcker #bokbytardag #litteratur
Kommentera
/Visa 10 kommentarer
Erika Wallman
Grattis, Lennart Hellsing! Och tack!
"Böcker skall blänka som solar
och gnistra som tomtebloss.
Medan vi läser böckerna
läser böckerna oss.
Kan böcker läsa människor?
Det kan de förstås!
Hur skulle de annars kunna veta
allting om oss?"
Avdelning: Barn Taggar: #barnböcker #läsglädje #dokumentär #födelsedag #favoritbok
Kommentera
/Visa 125 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Det är då jag älskar mitt jobb!
Jag är på Semester. Det är himmelskt skönt. Jag ska inte sätta min fot, eller ens min minsta tå, på min älskade arbetsplats på flera veckor. Nu när jag är borta från denna vardagsmiljö som jag är så marinerad i annars så känner jag ett behov av någon slags sammanfattning. Ett vårbokslut, en verksamhetsberättelse. Vad har jag sysslat med egentligen?
Avdelning: Serier Taggar: #bokglädje #boktips #serier #pojkars läsning
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mattias Lönnebo
Böcker som energi
Vi som skriver här på LitteraturMagazinet är människor som älskar böcker. Jag förmodar att det samma gäller dig, kära läsare. Jag skriver under påsktiden, livets stora högtid. Den kristna påsken firas som befrielsen från dödens bojor, att Kristus har uppstått. Den judiska firas för att minnas befrielsen från Faraos slaveri och uttåget ur Egypten. Och alla dessa berättelser finns att läsa i bibeln, som ju är en samling av böcker. (Ordet ”bibel” härleds från det grekiska ordet ”biblia”, små böcker.) När jag gjorde överskriften ” Böcker som energi”, så menar jag inte att man ska elda upp dem, men ändå låta sig värmas av dem.
Avdelning: Klassiker Taggar: #bibeln #påsken #glädje
Kommentera
Elin Lucassi
Litteratur som vägen till frihet
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsglädje #fängelse
Kommentera
Mikael Rapp
Om läsglädje, tacos och de bra dagarna
Inte ofta, men ibland kommer en skön period, en eller två dagar då läsglädjen tar över helt. Oftast är det för mig kopplat till upptäckten av en bok som man bara fastnar i men ibland, för mig mindre vanligt, kommer det samman med en bra blandning av böcker. De senaste dagarna har jag låtit mig bli indragen i texmextrenden (du vet "riktiga" tacos?) personifierat i Jonas Crambys bok Texmex från grunden. Jag vet inte om det fortfarande är trendigt så dementera gärna, men jag vet att jag har läst ordet "texmextrenden" vid nåt tillfälle.
Nåväl, så jag sitter hemma och äter mina genuina, superäkta, creddiga tacos och läser alltså. Jag har funnit en lovande roman i Fabio Stassis Luffarens sista dans där Charlie Chaplin återberättar sitt liv till sin son. Det är intressant, lustigt och känns framförallt levande. Det är ju känt att glädje föder glädje och nog blir jag lite sugen att se lite gamla Chaplin-rullar medan jag, fortfarande, äter mina tacos.
Kalaset toppas med nattläsningen av Jane Austens Stolthet och fördom som jag läser för första gången. Och jag älskar det! Jag har verkligen svårt att sätta fingret på vad det är men det är nåt särskilt tilltalande med den lekfulla prosan om man nu kan säga så. Allt som allt kan man säga att jag kommit över min flört med Sherlock Holmes-böckerna rätt bra. Jag säger "rätt" bra. Det kändes som en kniv i ryggen när jag inte hittade den tredje delen i bokhandeln men jag är över det. Allt är bra. Tack vare läslusten... och tacos...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsglädje #texmex #humor #sorg
Kommentera
Emma Kreü
Fantastikavdelningen på Nacka bibliotek gör mig glad i själen och varm i hjärtat!
Avdelning: Fantastik Taggar: #Fantastik #bibliotek #läsglädje
Kommentera
Linda Odén
Äntligen!
Först blev jag lite trött när jag på vårterminens första dag fick veta att jag inte längre skulle ha den ena av mina sexor i engelska längre, utan i svenska. En ny kurs bara sådär och ett nationellt prov om bara några veckor. Sedan började det bubbla i mig av glädje, för hjälp vad kul det är att undervisa i svenska.
Taggar: #läsning #glädje #läraryrket
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Mattias Lönnebo
Vad glad jag blir
Några julkort brukar jag nog få, men i år blev jag överraskad. Mina unga läsare skickade in en hel hög med hemmagjorda julbrev och julkort som värmde lite extra mycket. Det är ju sådan här feedback man uppskattar när man skrivit en bok för 9-12åringar. Några hade gjort julbrev med bokens omslag, andra hade ritat fina bilder och gett uppmuntrande kommentarer. Det känns extra roligt inför det nya året när jag vet att det jag skriver inte bara stannar i bokhyllan utan tydligen har inspirerat skolklasser att läsa och skriva mer. Det är den bästa betalningen en författare kan få för all skrivarmöda.
Tack alla barn! Er glädje smittar!
Avdelning: Barn Taggar: #julkort #författarbesök #glädje
Kommentera
Linda Odén
Böckerna som försvann
Varje morgon läser eleverna i vårt arbetslag 20 minuter. Tyvärr får jag inte själv göra det varje dag, men just idag fick jag njuta av en riktigt lugn morgon. Självklart läser även jag då eleverna gör det.
Avdelning: Ungdom Taggar: #läsning #läsglädje #boktips
Kommentera
Linda Odén
Bodil i mitt hjärta
Egentligen handlar Bodil Malmstens loggböcker om absolut ingenting. Samtidigt beskriver de allt som är viktigt och oviktigt i livet. Med sitt fantastiska språk och sin underbara humor vinner hon mitt hjärta.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livsglädje #självbiografiskt #loggbok #recension
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner
Den här boken läste jag för ett antal år sedan och det var min första Winterson. I ett brev till en vän skrev jag följande, efter att ha läst femtio sidor: "en stor upplevelse. Den självbiografiska berättelsen skulle kunna göras sorlig – men istället blir det hejdlöst, galet, roligt. Vissa likheter med James Joyce: samma sorts associationer, men mer läsbart."
Jag vet att det finns ett annat brev där jag skrev om mitt slutintryck, men det hittar jag inte. Jag vet i alla fall att helheten inte gjorde mig lika positiv som början. De andra böcker jag har läst av Winterson har definitivt gett mig mer. Samtidigt minns jag Wintersons debut, så här år senare - handlingen, men ung kvinna som växer upp i en pingstkyrka och inser att hon älskar andra kvinnor - men mest av allt språket, som alltid är den starkaste faktorn hos Winterson. Jag kanske borde ta och läsa om "Det finns annan frukt än apelsiner?" Eller ska jag snarare fokusera på att läsa de andra titlar av Winterson som jag ännu har olästa? Dilemman, dilemman... men Winterson är alltid rätt att läsa!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #religion #språkglädje #uppväxt #kärlek #kärlek mellan kvinnor #barndom #föräldrar #kristendom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Nina Bouraoui - Kärlekens geografi
Jag har bara läst två böcker av Nina Bouraoui förut, men både den dynamiskt fragmentariska Dockan Bella och den helt enkelt underbara Pojkflickan har gjort djupa intryck på mig. Det var självklart att jag ville läsa den senaste på svenska, som också har ett så vackert namn: Kärlekens geografi.
Det började inte bra. En bit in i boken höll jag redan på att formulera någon slags recension som skulle lyda i stil med "Föga entusiasmerande och helt enkelt inte intressant". Sedan började det hända saker, vad vet jag inte, men det började brännas, denna berättelse om en författarinna som på avstånd blir kär i en yngre man och inleder ett märkligt, laddat förhållande via mejl och telefonsamtal. Jag läser i febril fart för att nå fram till mötet, samtidigt känner jag hela tiden att jag borde stanna upp och njuta av varenda mening. Det finns nästan inga styckebrytningar och texten skriver sig fram i ett enda flöde av märkligt ensamstående meningar. Det är en kort historia, inte ens hundra sidor, men så är också Bouraoui det korta formatets mästare.
Fenomenal översättning står Maria Björkman för.
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #Frankrike #kärlek #sexualitet #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Joyce Carol Oates - Livets uppkomst
Oh så glad jag blev när jag hittade Livets uppkomst på Stadsbibliotekets vagn med nyss tillbakalämnade böcker - en kortroman av Oates, från 1991. Då var jag en treåring som inte alls läste Oates, men nu läser jag gärna denna gigant. Det som gjorde mig glad var dock inte att det stod Oates på ryggen, för jag har många Oates hemma, utan att det var en KORT bok. Med sina 115 sidor kändes den som ett mera rimligt läsprojekt mellan all kurslitteratur än Blonde och alla andra Oates man/en/jag borde läsa. Jag har läst ett par tre kortromaner av Oates förut: den underbara Våld. En kärlekshistoria, den stilistiskt spännande och även handlingsmässigt spänningsfyllda Mörkt vatten, den i mitt tycke halvbraiga Djur. Kort sagt: en kortroman signerad Oates kändes som en perfekt idé.
Livets uppkomst handlar om Kathleen som dödar första gången redan när hon är i nioårsåldern och som samtidigt knappt själv lyckas överleva sin fars misshandel. Efter ett antal fosterfamiljer blir hon sjukvårdsbiträde - och dödsängel. Här kanske det spelar in att jag har tillbringat sex veckor som praktikant på ett äldreboende, för jag kan verkligen leva mig in i miljön. (Så har Oates också beskrivit sjukhuslivet mycket inträngande). Svårare att leva sig in i är huvudpersonen som berättarrösten cirklar kring och aldrig riktigt kommer åt - med avsikt. Det är meningen att Kathleen ska vara oförståelig. Jag behöver inte förstå henne. Jag kan bara konstatera att hennes berättelse är välskriven, stark som en spark i magen och väldigt Oates på det där sättet då Oates är på bra humör och lyckas helt och fullt.
"FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - oupphörligen drog vissa ord genom hennes huvud som små böner för vilka hon Kathleen Hennessy blott var mediet - FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - för vilka herren vare lovad."
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #ålderdom #sjukvård #språkglädje #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Elin Ruuth - Fara vill
Ställ dig på allvar frågan: Vad vill du ha? Just du, just nu. Vill du ha:
Om ja till a, b eller c: Läs inte Fara vill av Elin Ruuth. Men om du vill ha:
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #debut #språkglädje #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Herta Müller - Redan då var räven jägare
Jag visste inte riktigt om jag skulle gilla Herta Müllers romaner, men slog till och skaffade tre stycken. Redan då var räven jägare kom att bli den första jag läste: den drog mig in från förstaste sidan och var, trots sitt ganska snåriga språktillstånd och ibland smått obegripliga innehåll, fängslande lättläst ända till slutet. Det rör sig om en drömsk, kreativ, fantasirik, originell roman. Nog med adjektiv? Det rör sig om ett stort språkexperiment - MEN det finns också ett starkt och minst lika viktigt innehåll. Berättelsen om förtrycket i Ceausescus Rumänien.
Adina, huvudperson i boken, skildras från barndomen och fram till diktaturens fall. Många andra skildras också: Läkaren Paul, Albert som knäcks av förtrycket, underrättelsechefen Pavel och hans älskarinna Clara som även är Adinas bästa väninna. Många andra passerar också revy, men i centrum står Adina med sin orubbliga självständighet vilken får henne att förföljas av Securitates. I Adinas lägenhet finns en rävpäls och en dag när hon kommer hem har den fått svansen avskuren samtidigt som andra spår finns på att någon varit i lägenheten. En annan gång är en av tassarna borta. Så en tass till. Och en till... Adina förstår att när alla tassar är borta är det henne de ska ta därnäst och att flykt är det enda alternativet. Det här är ett scenario som verkligen höll mig i ett strupgrepp under och efter läsningen.
På torget står fem poliser, de har vita handskar på sig, de visslar oreda i de gåendes steg. Solen har ingen tröskel, när man mitt på dagen ser upp mot operans vita balkong faller solens heta ansikte ned i tomma intet. Polisernas visselpipor glänser, deras bukar välver sig mellan polisernas fingrar. Visselpipornas bukar är svällda, som om varje polis höll en sked utan skaft i munnen. Polisernas uniformer är mörkblå, deras ansikten unga och bleka. De gåendes ansikten är uppsvällda av hettan, de gående är nakna i detta ljus. Kvinnorna bär grönsakerna från marknaden i genomskinliga plastpåsar över torget. Männen bär flaskor. Den som går tomhänt, den som inte bär på frukt eller grönsaker eller flaskor har en vinglig blick. Den ser frukten och grönsakerna i de genomskinliga påsarna hos de andra som sommarinälvor. Tomater, lök, äpplen under kvinnornas revben. Flaskor under männens revben. Och mitt i alltihop den vita balkongen, ögonen är tomma.
Betyg: 8/10. Det vill säga: Läs!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #läslycka #språkglädje #favoriter #Nobelpristagare
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Nina Bouraoui - Pojkflickan
Tidigare har jag bara läst Dockan Bella av Nina Bouraoui - en fragmentarisk men intressant nattboksroman. I jämförelse är Pojkflickan en uppenbarelse. Bouraoui återger en till synes självbiografisk berättelse om uppväxten i Algeriet som barn till en fransk och en algerisk förälder. Det faktum att berättarrösten inte är vare sig fransk eller algerisk gör att hen blir ingendera och detta ingentingtillstånd smittar av sig på könstillhörigheten som blir kluven och dubbelbottnad, skapande men ambivalent.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #favoriter #läslycka #språkglädje #kärlek mellan kvinnor #queer #genus #Algeriet
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Willy Kyrklund - Polyfem förvandlad
Den här korta novellsamlingen - för novellsamling är det enda jag kan se den som - är en mycket märklig liten kreation. Full av spexig lustighet, men också väldigt finlitterär. Ibland skriver Kyrklund på Kalevalas versmått, ibland på byråkratisvenska, ibland rimmat. Grekisk mytologi blandas med Tusen och en natt, allt är mycket lekfullt på en nästan surrealistiskt sätt. Och språket! Vilken språkhantering!
Kort sagt: omöjligt för mig att inte älska.
Betyg: 8/10
Den dagen man börjar minnas, den dagen börjar man dö. Minnet växer i magen som ett foster, så sakteliga, närapå som i drömmen, det märks inte så mycket än och man tänker: kanske är det ingenting; men det blir allt tyngre, allt mer fullgånget; slutligen föder jag min död.
Det var alltså här - eller där. Med stela fingrar plockar du upp en skärva. Det var längesedan, det var nyss. Skärvan visar ett stycke av ett konventionellt landskap med en betande gasell. Det finns ett svek som är trofasthet, trofastheten mot det ständigt flyende.
Människornas ständigt uppflammande utplånade ansikten, förnyade glömda steg.
Därtill har schackspelet den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.
Falken red i bleka natten. Natten stod stilla. Falken red. De tror att jag tror. Kådan doftade. Falken stod stilla. Natten red.
Ser du, bilderna vandrar igenom oss som vågor genom ett vatten och formar vår kropp och våra handlingar efter olika mönster med delar och skärvor av de gamla och du kan icke lyfta din hand utan att den är en annans och dess gest är redan utförd av en hjort, av ett moln.
Vad håller jag fast och är redan en annan? Denna krampaktigt knutna hand ser jag redan med en annans ögon. ... Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. ... Redan är jag densamma. Mina flyende steg vittna om min ständiga trofasthet.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #läslycka #språkglädje #absurt #moderna klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Torgny Lindgren - Ormens väg på hälleberget
Jag har tänkt att jag ska läsa något av Lindgren sedan jag lyssnade till Sonjas godhet där Owe Wikström skriver en hel del om denne författare, så när Ormens väg på hälleberget dök upp i charmigt slitet skick på en biblioteksutrensning fick den följa med mig hem. Denna tragiska saga är tunn men mycket tung, det rör sig om en undergångsskildring av antika proportioner, omplanterad i norrländsk mylla och fullsprängd med bibelcitat.
Bokens berättarröst, Jani, håller ett långt tal till Vårherre där han på sitt säregna mål redogör för sitt livs historia. Om uppväxten då byns handelsman utnyttjade moderns fattigdom för sina egna syften. Om vuxendomen då övergreppen lever vidare men med andra personer som förövare och offer. Det handlar om skuld, att vara skyldig. Det handlar om ett oförstående inför makterna, om Vårherres sätt att låta saker ske och Janis behov av att fråga varför.
Det här är en riktigt, riktigt bra bok. Den drabbar och stannar kvar. Nu är jag mycket sugen på att läsa mer av Torgny. Hummelhonung verkar vara det som står på tur. Andra tips mottages förstås tacksamt!
Betyg: 9/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #favoriter #tungt #kortromaner #moderna klassiker #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Inuti (Hélène Cixous)
Cixous är mest känd för sin feministisk-psykoanalytiska litteraturteori (presenterad bland annat i Medusas skratt). Ärligt talat; den ger mig huvudvärk. Inuti är något helt annat: en verklighetssaga, tunn men med fler dimensioner än de mätbara. Svårläst men lätt att slappna av med - jag kan ändå inte förstå exakt vad som sker, så jag bara njuter av den mästerverkliga skrivskickligheten, denna snårskog av ord, en labyrint där jag oupphörligen hamnar vilse bland aningar och självemotsägelser.
Inuti handlar om en fader som dör, en liten dotter som lämnas kvar men som vet någonting andra inte förstår: att fadern är levande, kanske extra levande just genom sin frånvaro. Det handlar också om kärleken i vuxenlivet, olika relationer där ansikten flyter in i varandra, kanske för att det är personer som fyllt samma funktion: att vara den andre. Eller, med Cixous världsbild: att ta faderns plats. Vi talar ju trots allt om (postmodernistisk) (feministisk) psykoanalys.
Inuti utkom i februari 2009 på Modernista förlag, i översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck. Originalet (Dedans) utkom 1969 och kan med rätta räknas som en modern klassiker.
Betyg: 8/10
Taggar: #recension #hyllning #läslycka #språkglädje #moderna klassiker #föräldrar #favoriter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Johanna Ekströms noveller
Vad vet jag om hållfasthet från 2000 är en febrigt bra novellsamling full av drömsekvenser, obehag, overklighetskänslor och tätt sammanvävda berättelser där både språket och innehållet briljerar. Jag minns dem ovanligt starkt trots att ett halvår gått sedan läsningen - de har etsat sig in med ovanlig skärpa. Vad vet jag om hållfasthet är helt enkelt en av de bästa novellsamlingar jag har läst.
Med Titta, hon kryper från 2006 bevisar Ekström att den fullträffen inte var en engångshändelse. Detta är nämligen en precis lika bra bunt berättelser, utan bottennapp men med många höjdpunkter.
Tyvärr har Ekström inte skrivit fler novellsamlingar, men romanen Avskedsstafetten är ett klart måste - och den dagen nästa novellsamling av denna författare publiceras står jag längst fram i kön.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Passionen (Jeanette Wintersson)
Vilken passande bok att läsa strax innan en resa till Venedig! För även om Passionen även utspelar sig i Frankrike, Ryssland och andra europeiska länder så har staden Venedig så gott som huvudrollen. En återkommande fras i boken är: "Man spelar, man vinner. Man spelar, man förlorar. Man spelar." En annan: "Jag berättar sagor, tro mig."
Här är Venedig en stad man inte kan rita kartor av eftersom den hela tiden ändras. Här kan människor gå på vattnet och få sina hjärtan stulna - bokstavligt talat! Allting lyder sagans lagar och räcker tungan åt realismen. Winterson gör sig allra bäst som så, när hon helt låter bli det verkliga livet. I ett uppdiktat Venedig under napoleonkrigens dagar kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av språket, berättarkonsten och all påhittighet.
I början, när Henri för ordet, känns fantasirikedomen mest tvångsmässig och utan intrig att cirkla kring. Så fort Villanelle kommer in i bilden blir jag däremot förförd, förtjust och förtrollad. Villanelle som iscensätter sitt liv och spelar med höga insatser. Kvinna ena dagen, man nästa dag, ömsom mottagare av kvinnors kärlek, ömsom av mäns. En sann Tintomara.
Det här är en bok som sprakar av magi. En maskerad med förklädnader, kortlekar, mystiska nycklar. En passionerad och fascinerande berättelse om begär och berättande. En medryckande läsupplevelse och ett bevis på att jag måste läsa allt av Winterson.
Betyg: 8/10
Reine Brynolfssons inläsning till ljudbok är riktigt bra!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #kärlek #kärlek mellan kvinnor #kvinnor #språkglädje #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
En spik, en ros (Madeleine Bourdouxhe)
Den belgiska författarinnan Madeleine Bourdouxhe levde 1906-1996. Åtta av hennes noveller, i översättning av Madeleine Gustafsson, utkom i år på Elisabeth Grate bokförlag med titeln En spik, en ros. Jag läste några recensioner som inte väckte min lust att skapa en egen uppfattning, men så stod boken lockande nära min hand på biblioteket och det är ju något särskilt med novellsamlingar. Alltså fick En spik, en ros följa med mig hem. Den blev en av mina största läsupplevelser i år.
Bourdouxhes noveller är så otroligt välskrivna att jag knappt kommer ihåg att andas när jag läser dem. Språket gör nästan ont, ögonen vill tåras, det är som att se in i solen, jag blir bländad, samtidigt måste jag läsa vidare. De timmar jag ägnar åt denna bok är alldeles särskilda. Jag kan inte lägga den ifrån mig men jag vill inte att den ska ta slut. Rösterna, karaktärerna tar sig in och blir kvar. Det här är en bok jag ömt vill smeka över ryggen när jag läst sista sidan, hellre än att behöva lägga undan den, förpassa den till handlingarna.
Själva lässtunden blir på något sätt upplyst. Det är svårt att förklara. Jag vet knappt vad jag ska säga. Bourdouxhes noveller är så poetiska, så fria från alla klichéer, så alldeles originellt sina egna, så allvarliga. Det finns något här som är otroligt pretentiöst - på ett helt och hållet lyckat sätt.
Så läs, om du vill. Jag kan rekommendera En spik, en ros men det är ingen bok jag vill springa ut och skrika åt hela världen att läsa. Det är en bok jag gärna skulle behålla som min alldeles helt och hållet egna. Att lämna tillbaka den till biblioteket blir snudd på plågsamt - dels för att jag måste skiljas från den, dels för att den brutalt ska bläddras i av ovarsamma fingrar och ögnas av andra som kanske inte alls ser det jag ser.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, så jag tror att jag slutar här.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #favoriter #läslycka #Belgien #språkglädje #moderna klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Skrivet på kroppen (Jeanette Winterson)
Jag tänker på en viss septembermånad: Den Fjärilsvingade Skogsduvekuttrande Brandgula Skördenatten. Du sa: "Jag älskar dig." Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? "Jag älskar dig" är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem verkligen, men nu är jag ensam på en klippa som huggits ur min egen kropp.
Tidigare hade jag bara två av Jeanettes titlar i bagaget: Det finns annan frukt än apelsiner, för flera år sedan, och Fyrväktaren alldeles nyligen. Nu är jag verkligen sugen på dem i en milsvida större utsträckning än förut och nu väntar Passionen på att läsas härnäst. Just Skrivet på kroppen har jag däremot länge velat läsa. Själva idén med en kärleksroman där den ena partens kön inte avslöjas tilltalar mig.
I somras träffade jag på en engelsman som läste Skrivet på kroppen och kunde inte låta bli att fråga honom vad han tyckte. Han sade att jo den var väl intressant, "but much too broody". Sedan fick han förklara uttrycket "broody" också, eftersom det inte ingick i min vokabulär. Den svenska motsvarigheten - äggsjuk - stämmer illa i sammanhanget.
"Broody" betyder: introvert, besatt av önskan att ruva på ägg, kvinna som vill ha barn. I detta fall menade engelsmannen att jaget i boken är alldeles för besatt av sin olyckliga kärlekshistoria och gräver ner sig i den på ett osmakligt, tröttsamt sätt. Jag kan förstå vad han menade, men jag håller inte med.
Jag tycker verkligen om Skrivet på kroppen; den är bättre än Det finns annan frukt än apelsiner och lika bra som Fyrväktaren. Den är njutbart välskriven och dessutom är den full av anatomisk poesi som passar mig fint just nu när jag studerar fysiologi. Det är en olycklig kärlekshistoria med en mörk, underligt skruvad humor och udda personligheter som inte faller ur minnet i förstone. En väldigt läsvärd bok som jag hoppas att fler än jag gräver fram ur bibliotekshyllorna.
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #språkglädje #läslycka #kärlek #sexualitet #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Kalla det vad fan du vill (Marjaneh Bakhtiari)
Kalla det vad fan du vill är några år gammal redan och jag kände mig aldrig lockad att läsa den när den var nyfödd och färsk. Antagligen hade den aldrig blivit läst om inte ljudbokssortimentet kräver delvis ändrade prioriteringar. Jag är mycket glad att jag faktiskt läste Kalla det vad fan du vill och jag vill verkligen läsa Kan du säga schibbolet.
Kalla det vad fan du vill följer en rik fauna av Malmöbor. Vissa har sina rötter i Burlöv, andra i Iran eller Pakistan, men alla skildras med samma blandning av välvilja och hänsynslöshet. Alla får sig kängor av svart humor och sarkasmer, de skildras med obarmhärtig precision men samtidigt fyllt av värme. Ingen är helt osympatisk, ingen är helt sympatisk. Alla är sig själva med sina brister, sina fördomar, sina blinda fläcker. Det gör mig full av ömhet inför de människor som Bakhtiari målar fram - Bahar, Shervin, Amir, Markus, Bertil, Panthea, Pernilla, Bengt och alla andra. Jag känner mig träffad, jag känner mig utmanad, jag känner mig underhållen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #läslycka #hyllning
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jeanette Winterson - Fyrväktaren
Fyrväktaren är en sagolik bok - och då lägger jag ingen värdering i begreppet. Vi rör oss helt enkelt i en berättarvärld där fantasin är full av påhittighet och det verkliga är synnerligen relativt. Berättaren Silver växer upp i en liten skotsk hamnstad utan pappa och hon är inte gammal när även mamman dör. Helt föräldralös får Silver flytta till fyren längst ut på klippan mot havet - Cape Wrath - och lära sig fyrväkteri av Pew, den tvåhundra år gamle fyrvaktaren som är blind och full av historier om Babel Dark, en man som var präst i det lilla samhället på artonhundratalet och levde ett sällsamt dubbelliv.
Silver och Pew bor i sin ensamhet ute på fyren, de har varandra och sina berättelser om en förfluten tid, men det är 1960-tal nu och samtiden hinner upp dem, en ny tid utan behov av salta historier och fyrväktare. Pew uppfostrar Silver till sin efterträdare, men vad ska hon i själva verket ta sig till? Silvers berättelse om sin vuxendom är om möjligt än mer kryptisk, men helt klart intressant - och Fyrväktaren är en bok som drar in mig i sin säregna sfär och håller mig kvar där tills de alltför få sidorna tar slut.
Silver är en berätterska jag ogärna släpper greppet om, hennes röst är stark och samtidigt skyddslös. Winterson är alltid Winterson och hennes språk är sig självt, det finns helt enkelt ingen annan som kan skriva så dimmigt och lättillgängligt på samma gång. Den som har läst andra av hennes böcker känner igen sig i de originella liknelserna och tendensen att halka in på sidospår och alltid avvika från realismen. Winterson är sagolik på så sätt att hon berättar sagor snarare än att skriva romaner. Däri ligger något ytterst sympatiskt. Det är flera år sedan jag läste min förra Winterson-bok, nämligen Det finns annan frukt än apelsiner, men nu ska jag absolut råda bot på den försumligheten!
Fyrväktaren heter Lighthousekeeping i original och publicerades 2004. Man går säkert miste om massor om man, som jag, läser på svenska. Däremot går man inte miste om något av det svenska originalets charm ifall man, som jag, lyssnar på ljudboken inläst av Regina Lund. Hennes inläsning får alla de olika karaktärerna att komma till liv med skilda röster och mycket känsla, även om hon stundom har en tendens att läsa irriterande snabbt och/eller lågt.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #queer #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)
I Anneli Jordahls första roman möter vi Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk. Jordahls bok fokuserar dock inte på tänkaren Key utan på den älskande Key, vilket i sig kändes ganska tragiskt. Vad man än tycker om hennes åsikter är det väl synd att reducera ett verksamt liv till att handla enbart om "smekhungern" och "Urban-längtan"? Här skildras nämligen Ellen Keys olyckligt kärlek till Urban von Ferlitzen, en gift man med fyra barn. De brevväxlar och utbyter stora ord, men det är "en kärlek som istället för hud mot hud handlade om papper mot papper", om att "låta hans nyss formulerade ord rinna ned i henne som varm choklad". De träffas bara ett par få gånger medan tio år rinner förbi.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #historiskt #klassiska kvinnor #läslycka #språkglädje #hyllning #favoriter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders Paulrud - Fjärilen i min hjärna
När jag för några månader sedan läste - och hyllade - Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.
Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att "färdas till fåglarna i underjorden". Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.
Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.
Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande - men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #språkglädje #poesi #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Birgitta Trotzig - Dykungens dotter
På min första termin litteraturvetenskap nådde vi så småningom till nittonhundratalet och skulle enligt litteraturlistan läsa Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, men lärarna hade rätt att ändra listan efter sin undervisning, vilket innebar att min grupp skulle läsa Sveket av samma författare. Jag försökte, jag försökte verkligen, men denna så tunna bok var omöjlig för mig. Jag mådde illa, fick en känsla av att kvävas, drunkna i smuts. Till sist hatade jag boken och stod inte ut med ett enda ytterligare ord. Jag blev skräckslagen i romanens värld där allt var mörkt och illaluktande och vidrigt. Nu, på en kurs om teologi och skönlitteratur, var det dags för Dykungens dotter. Jag hade verkligen inga förhoppningar.
Det första som slog mig var språket. Hur det visserligen frossar i allting äckligt, men ändå skimrar av poesi och liv. Historien är inte särskilt munter: fattigdom, lortsverige, prostitution, aborter, alkoholism, sjukdom, psykos, död. Karaktärerna är sällsamt namnlösa. Huvudpersonen får en benämning först när hon har fött barn - då blir hon Mojan, "morsan" på skånska. Dotterns namn får vi veta först när vi delges inskriptionen på hennes gravsten. Pappan - namnlös. Styvfadern - namnlös. Lillasystern - namngiven, men ändå används namnet aldrig. Det är som om namn skulle ställa sig i vägen. Istället blir personerna helt igenom människor, avskalade och rena mitt i all förnedring.
"Berättelsen påstår att när vi avlar och föder och dör sätter sig ett väldigt drama i scen genom oss. Fast det luktar jord, gyttja, bräckvatten, våt vass, hästgödsel och kogödsel, människoavfall, sur mjölk, grislort, salt, tångbankar, fiskrens, tjära, efterbörd och exkrementer ur detta språk och i dessa människors liv så låder det ingenting trivialt vid dem. Så säger den här berättelsen som tar livet på dödens allvar och som utan genans tar sig för att gestalta transcendens.
Går det?
Vad man ska svara? Man blir generad."
Ur en artikel av Kerstin Ekman, där hon även säger annat klokt:
"En roman måste vara en stötesten, annars glömmer man den. Ju lättare läsning desto snabbare glömska.
En stötesten kan man inte komma ifrån. Den gör sig gång på gång påmind, i början till förargelse. Kanske till vrede. Ännu som undanställd på hylla och infogad i bokstavsordning spökar den. Man tar ner den, läser och grubblar ett tag till på dess svårbegripligheter eller dess oförenlighet med ens egna tänkesätt. Till slut kan den glida ihop med dem; man införlivar något främmande och har fått en ny källa till undran och ibland till en oväntad och orimlig glädje."
Jag kan inget annat än instämma. Dykungens dotter är en bok som ofta får det att svida och vätskas i ögonvrårna, som får strupen att snöras samman och andningen att bli ansträngd. Det är en bok jag kanske aldrig skulle ha orkat läsa ut om den inte var kurslitteratur. Det är en bok jag inte alls njuter av att läsa, men ändå omöjligt kan säga annat om än: Bra! Det är en bok jag sent ska glömma, en bok jag ska bära som en sten i min vävnad. Språket väcker törst efter Kerstin Ekman, Sara Lidman, alla dem som skriver om det svåra så att varje ord blir poesi. Kanske ska jag till och med låna hem Sveket igen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #tungt #språkglädje #läslycka #favoriter #moderna klassiker #obehagligt bra
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Agneta Pleijel - Hundstjärnan
Hundstjärnan är en tidig bok av Agneta Pleijel. Jag hittade den utrangerad på biblioteket och fångades av första styckets löfte om läsning utöver det vanliga:
"Det var en av de där dagarna då ljuset flämtade till lite vid horisonten bara, och sedan försvann. Ungefär som en sax som klipper genom mörkt och tjockt ylletyg och slinter till och är för slö och ger upp; sådana är vinterdagarna ofta i vår stad."
Resten av boken var skriven på samma poetiska sätt. Det är en kort men rik berättelse om en familj - Siiri, krigsbarn från Finland som har en tendens att bryta samman psykiskt. Lamek, kvinnotjusaren. Deras dotter, berätterskan, som vandrar genom livet och in i en motvillig pubertet och försöker förstå vad allt som händer innebär. Lillebror Hugo, blygtyst och lättskrämd. Berättelsen som helhet är klart läsvärd men den går ibland över gränser in i teman som blir något för mycket.
Nu funderar jag på om Pleijels romaner är värda att läsas fler av. Hennes diktsamling Mostrarna var en av mina ingångspunkter till poesin, men efter Hundstjärnan kan jag inte riktigt avgöra om jag vill utforska hennes romaner. Borde jag? Och i så fall, vilka titlar? Alla tankar tas emot med varmt tack.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kortromaner #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Roddy Doyle - Paddy Clarke Ha Ha Ha
Roddy Doyle (Ruaidhrí Ó Dúill) är en irländsk författare som skriver på engelska. Han är känd för romaner som The Commitments, The Snapper och A Star Called Henry. När jag hittade ett utrangerat ex av Paddy Clarke Ha Ha Ha på biblioteket mindes jag med glädje de utdrag ur boken som ingick i min engelska lärobok på gymnasiet, så jag kunde omöjligt låta bli att ta hem denna vräkta bok.
Detta är berättelsen om Patrick, kallad Paddy, som bor i en liten irländsk stad med mamma, pappa, lillebror och två småsystrar. Paddys värld består av bus, äventyr, snatteri, slagsmål och stryk. Det gäller att trotsa förbud och kliva över gränser, först då blir världen spännande och livet verkligt. De vuxna är ett nödvändigt ont som alltid är redo att straffa de vilda upptågen. Doyle beskriver med ett underbart träffsäkert språk hur världen skulle kunna uppfattas av Paddy. Dessutom gillar jag att kronologin är långtifrån linjär, även om det finns en framåtrörelse.
"A fella in Raheny swallowed a bee by accident and it stung him in the throat and he died. He choked. He was running with his mouth open and the bee flew in. When he was dying he opened his mouth to say his last words and the bee flew out. The was how they knew. We put flowers and leaves in the jars to make the bees feel more at home. We had nothing against them. They made honey."
Som sagt tycker jag mycket om skildringen av Paddys barndomsvärld, men delar av romanen känns ganska intetsägande, som en repetition. Mycket kunde helt klart ha strukits, för nu uppkommer en svacka innan Paddy blir så stor och världen så komplicerad att jag än en gång blir berörd och gripen. Även i resten av romanen är det ofta obehagliga saker som berättas och det finns scener här som är mycket svåra att glömma. Trots svackan räddar slutet boken nästan fullständigt.
Om någon har läst andra böcker av Roddy Doyle vill jag gärna höra åsikter, för av beskrivningarna jag hittar verkar ingen särskilt lockande, men samtidigt är det ju en uppenbart skickligt författare jag har snubblat över. Paddy kommer att finnas kvar i min värld länge framöver, så nära har jag kommit denne starke och svage kille.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #barndom #språkglädje #Irland
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jonas Hassen Khemiri - Invasion!
Jag har aldrig läst ut en roman av Khemiri, men tydligen passar hans pjäser mig bättre. Det var ett sant nöje att läsa Invasion! och Fem gånger gud. Jag uppfattar Khemiri som en underfundig och uppfinningsrik pjäsförfattare som aldrig stagnerar i enkla lösningar, som låter saker vara komplicerade och invecklade. Det gör läsupplevelsen fem gånger rikare.
Invasion! är en stark pjäs - både slutet och den bortklippta scenen som inte spelas. Även Fem gånger gud gjorde ont emellanåt. Khemiri är en delvis hänsynslös författare och han låter sina karaktärer vara hänsynslösa mot varandra. När fyra skolelever och en misslyckad skådespelare ska iscensätta sina drömmar kan vad som helst hända... det sociala spelet dissekeras effektivt. I båda pjäserna finns greppet att ömsom låta karaktärerna framstå så som de vill vara och ömsom visa dem i andras ögon. Det vore väldigt häftigt att se de här pjäserna på scen!
Novellerna och kåserierna som finns med i denna samlingsvolym är stundom lysande. Jag har alltid sett Khemiri som en bra författare. Nu har jag äntligen fått något på fötterna och det gläder mig. Jag ser varmt fram emot K:s framtida alster!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #novellsamlingar #hyllning #läslycka #språkglädje #absurt #tungt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
Denna pjäs av Bodil Malmsten finns i pocket, inte en dag för tidigt! Jag råder alla att investera några tior för att få höra Bert-Ove, Giselle, Edvard, Jessica och Thomasine. Fem svenskar som framför sina monologer. Fem fiktiva människor som får komma till tals med allt det som annars bara skymtar fram i Ring P1 och på tidningarnas insändarsidor. Dessa fem är förtvivlade, uppgivna, förbannade, deprimerade, självmordsbenägna. Allt utom lyckliga. Det kanske låter tröttsamt, men eftersom Malmsten har hållit i pennan skänker språket en säregen glädje åt det som sägs. Jag njuter verkligen av formuleringskonsten och det är så uppfriskande med dessa röster som liknar varandra och delvis säger samma saker, men som ändå är så personliga.
Jag önskar att det fanns en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka. Inte till stenåldern utan till den tid för så få år sedan då denna pjäs gick att se på scen. För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är perspektivgivande, innehållsrik och intrycksfull läsning. Jag hoppas att även uppföljaren Nakna damer på nedre botten mittemot kommer att publiceras i bokform.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #dramatik #pjäser #läslycka #språkglädje #favoriter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.
Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: "Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig." Efter kraschen... har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.
Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen... är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #lättsmält #språkglädje #sjukdom #unga vuxna #droger
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Gunilla Linn Persson - Smultronfälten
I våras läste jag Gunilla Linn Perssons senaste bok, Sagan om mig själv. Det blev en återupptäckt av Perssons författarskap - jag har tidigare fallit pladask för hennes Vännen, läst om flera gånger och skaffat extra ex för att ge bort till riktigt fina människor.
Gunilla Linn Persson är inte bara bra på att se genom barnaögon, hon är också en av få som kan skildra utsatta situationer så att en levande skönhet uppstår i det tragiska.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #uppväxt #barndom #hylllning
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Tove Jansson - Sommarboken
En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.
I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir Sommarboken starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, ToveJansson-finurlig.
Sommarboken liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: Berenice, Katten, Schlafrocken, Sophias storm. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #lättsmält #unga vuxna #poesi #läslycka #språkglädje #barndom #uppväxt #Finland #barndom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
En timme i Dollywood
"Himlen novemberkissar mot rutorna." Den meningen är ganska typisk för Dolly, huvudperson i Amanda Svenssons debutroman. Här är språket särdeles säreget. Mormor Gertrud ”ler ett krackelerat leende” och Dolly säger om sin sömnlöshet: "Jag ligger där och kastar mej fram och tillbaka som en löpande hund på amfetamin." Kreativiteten är närmast oändlig och gränsar till surrealism, mani, galenskap - men i varje sekund av skrivande har Amanda Svensson tömmarna i handen och får språkets häst att galoppera precis dit hon vill.
När jag började läsa tycktes Dolly helt hopplös. Sedan gjorde boken ont och jag ville inte läsa vidare. Ett par timmar senare tog jag upp den tunna skriften igen och slukade den, ett timslångt nafs. Direkt efter sista sidan var jag alldeles upprymd och ville deklamera en nästan så bra det kan bli, men det finns någon slags gnagande känsla av att boken kanske skrumpnar till bara bra när morgondagen kommer.
Må så vara. Just nu är jag fylld av läsglädje. Hey Dolly är helt enkelt ett utmärkt alternativ till alla klassiker: fräsch, fantasirik och färggrann.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #unga vuxna #uppväxt #absurt #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Tre fantastiska diktsamlingar
Skuggor och speglingar är Lotta Olssons övertygande debut från 1994. Temat är den grekiska mytologins Persephone. Nio år senare kom en uppföljare: Den mörka stigen, om Orfeus och Eurydike. I båda samlingarna är dikterna sonetter - en form som Olssons behärskar galant. Visst tangeras klichéer, men det vägs upp av talangen och lättheten i språket. Lotta Olssons poesi ger mig lyckorysningar.
-
På Sirius finns barn innehåller dikter Federico Garcia Lorca, översatta av Anders Cullhed och Marika Gedin 1987. De väcker mersmak - Lorcas amerikanska dikter, nyss utgivna på Tranan förlag, känns plötsligt väldigt lockande. Lorca var modernist men blandade modernt och klassiskt på ett härligt vis. Jag skulle kunna citera mycket, men får nöja mig med tre favoriter:
Luften,
havande med regnbågar,
krossar sina speglar
över lövverket.
*
Den stjärnbeströdda rymden
återspeglas i ljud.
Spektrumlianer.
Labyrintharpa.
*
En fågel sjunger
så ensam.
Luften förstorar.
Vi lyssnar
genom speglar.
-
I Sverker Åströms översättning av Michelangelos sonetter, från 2005, har rimmen skippats - klokt - men tyvärr brister rymten ibland på sätt som lätt skulle hade kunnat undvikas. Ändå är dikterna starka och vackra. Man måste glädjas åt att vissa av Michelangelos kärleksförklaringar nu får en chans att införlivas i vår kanon. Extra intressanta är dikterna för de som vill läsa om hur samkönad kärlek kunde gestaltas under renässansen.
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #hyllning #språkglädje #Spanien #Italien #kärlek mellan män #hbtq #favoriter
Kommentera
Anmäl textfel
